Memoarer F 3 1983

Stan products © Stig Hägglund (2013) F Ensamliv 1983 – 1987 Innehåll: Avsnitt 1) 1983 del 1; Avsnitt 2) 1983 del 2; Avsnitt 3) 1983 del 3; Avsnitt 4) 1983 del 4; 2b) 1984 – 2, 2c) 1984 – 3, inklusive Tunisien, Del 3a) 1985 – 1, 3b) 1985 –2, inklusive Jogging, Del 4a) 1986 – 1, 4b) 1986 –2, Del 5) 1987 tom augusti. Avsnitt 3 1983 - 3 Juni – juli Äktenskapet knakar Jag försökte att planera sommaren, men det var så mycket oklart. I Armsjön surrade myggen värre än vanligt och det var ombyggnationer och far gick omkring och inspekterade till sent på kvällen. Jag föredrog att vara hemma i Bosvedjan där jag rådde mig själv och kunde lägga mig tidigt med mina böcker eller annat pyssel, liksom Helena också gärna gjorde. Och där fanns ingen mygg. Men jag planerade ändå att flytta ut efter midsommar då sommaren kommit igång ordentligt. Nackdelen var den långa bilresan från Armsjön till jobbet; både dyrt och osunt. Tog 30-40 minuter. MC var ett alternativ, men det krävde en massa extra utrustning. Cykel tog för lång tid. Ändå hade jag börjat titta på cykel som ett alternativt färdmedel för framtida resor. Jag hade väckt förslaget att cykla på Gotland under sommaren och Katja, Sam och Helena var positiva, men inte Terttu. Jag ville också bada, sola, åka båt på sjön, paddla, sitta ute och läsa, lufsa på stan i varm kvällsluft. Fick en intressant tjock bok från Bra Böcker: Tord Wallgrens Svenska upptäckare. Inspirerande läsning och ett författaruppslag som jag avundades. Wallgren verkade ha besökt de flesta platser som upptäckarna varit på och han hade tagit fina bilder. Jag ville också ut så. Ut i världen. Om det nu var på cykel eller på annat sätt. Helst skulle jag inte behöva vänta. Det kunde alltid hända något som stoppade allting och jag blev bara äldre. Ändock måste jag vänta. Helena måste växa upp och vara mer självständig. Hon borde nog ha gått ur grundskolan. Fyra år alltså! Lät länge, men jag måste också spara pengar och ställa om ekonomin så det gick att resa och det skulle ta tid. Nu gick jag knappt runt till vardags och kunde inget spara. Jag kunde försöka få mina reseskildringar publicerade och jag behövde läsa mer språk. Det som i skolan var mina sämsta ämnen, skulle bli de viktigaste. Jag måste prata engelska flytande och klara mig någorlunda på tyska, franska och spanska. Skulle motionera för att vara i bästa möjliga form. Kunde sätta upp mål som Stockholm Marathon, Vasaloppet och Vättern runt. Jag hade redan klarat ett millopp denna sommar. Kanske två mil nästa år och Lidingöloppet 1985? Kanske jag skulle satsa på Utsiktsloppet för cykel, som skulle gå i augusti; 19 mil och säkert vackert? St Olofsrännet på skidor var sex mil långt och det var jag nog ännu inte mogen för. För att nå Klassikerdiplomet måste jag också träna simning och det var min klart sämsta gren. Svårt. Sundsvalls eget Klassikerdiplom lät rimligare: St Olofs¬rännet, Gaffelbyjoggens halvmara och Utsiktsrundan. Men under sommaren skulle jag vilja paddla kanot nedför Indalsälven och ut till Mjältön i Nordingrå, Sveriges högsta ö. Ville besöka Skallberget med Hadar och göra en kortare fjällvandring. Kanske cykla på Gotland. Skulle gärna se att Katja, Sam, Terttu, Helena och jag gjorde något tillsammans. Kanske skulle bli sista gången. Om Terttu och jag skildes kanske vi kom ifrån varandra. Katja deppade över att det kärleksfulla förhållandet med Sören hade kraschat. ”Allt går åt helvete för mig”, suckade hon. Och Sam. Hur länge skulle han kalla mig pappa och komma till Armsjön på sommarlovet? Hur länge trivdes han och Helena så bra ihop? Jag tyckte om Sam och skulle gärna fortsätta att vara lite pappa för honom, men vad gillade han det när han kom in i tonåren? En solig och varm junikväll klädde jag upp mig i vita jeans och vit skjorta och cyklade in till stan för att bryta ensamheten och gå på danskrog. Jag satsade på restaurang Esplanad när de hade happy hour före klockan 9 och kände mig på hugget sedan jag cyklat runt en stund och sett flera grupper av unga tjejer med korta kjolar och snygga ben flanera på gatorna. Men väl därinne sjönk förhoppningarna ihop när jag fann mig tillhöra den yngre delen av de fåtaliga gästerna. När tre tanter trädde in och hälsades av dörrvaktmästaren med: ”och nu kommer stamgästerna”, då drog jag igen ”De yngre brukar komma först framåt ½ 11”, sa dörrvakt-mästaren när jag framförde mina klagomål. Då är jag redan hemma i sängen, tänkte jag utan att säga något. Det var typiskt mitt snåla jag att komma till happy hour. Så jag fortsatte att cykla runt i den ljumma kvällen i stället och jag såg många fina tjejer, men jag vågade inte stöta på någon. De var nästan alla kring 20 eller yngre och jag vågade inte. De skulle kanske se mig som en ful gubbe som strök omkring, inte den 25 – åring jag kände mig som. Var fanns alla tjusiga tjejer mellan 25 och 35, som jag kanske skulle våga stöta på? Samtidigt var jag kanske mer ute efter en kontakt, någon att prata med, kela med, mer än direkt sex. Jag kände av ensamheten, kände av deppigheten, att Terttu verkligen hade dragit. Minns de där känslorna ibland från resan i USA också. De kunde ta över och minska reslusten, intresset för att läsa böcker, att vara i stugan; allt sådant som jag normalt värdesatte så högt. Skulle det bli så framöver? Att alla mina resedrömmar och litterära ambi¬tioner bara föll ihop och ersattes av en tomhet och en jakt efter en ny kvinna att finna mening tillsammans med igen? Det blev inte bättre av att Terttu ringde från Stockholm och frågade efter läget och jag berättade att jag kände mig deppig. ”Du får väl se det från den ljusa sidan”, sade hon glatt och ironiskt. Jag hade förmodligen sagt något liknande till henne förut. ”Nä, jag måste lägga på, vi ska snart ut och festa”, rundade hon av och jag såg framför mig hur hon hamnade i sängen med sin datachef som naturligtvis var uthålligare och duktigare på alla vis än jag. Vältrade mig i självömkan. Försökte skaka av mig det. Att bestämma att ”till hösten då…” Men hade bara Terttu stått där så hade jag kastat mig över henne. Jag ville ha henne, direkt där på mattan. Men hon ville inte ha mig. Vi skulle aldrig bli ett vanligt gift par igen. Och vår lilla dotter var på läger i Hälsingland. Farmor och farfar och Sappo ute i Armsjön kunde bara se på när den här familjen splittrades upp. Nästa dag cyklade jag de tre milen ut till Armsjön. Det tog två timmar och kändes bra. Jag behövde trötta ut mig och få in ny klar luft i lungorna. Jag snodde syrener i Stockvik, köpte mjölk i Kvissleby och glass i Njurundabommen och pumpade bakdäcket i Maj och jag kände att jag ville satsa mera på cykling. Göra en kort cykelsemester. På sikt längre turer, kanske skaffa cykelvagn. Cykla neråt Europa. Cykla till Sydafrika. Kunde någon ha gjort det? Cyklat genom Sahara och Zaires djungler? Det blåste ännu lite kyligt från sjön. Hjälpte far att måla Lillstugan och trots hans motstånd målade jag nu också fönsterkarmar och spröjsar vita i stället för gröna. Fick försöka att jobba mig ur den overklighetskänsla jag hade. Att efter flera år plötsligt vara ute på jägarstråt igen. Ensam. Otillfredsställd. När vinden mojnade på kvällen rodde jag ut till en holme lite längre bort, den som jag kallade Penang. Bortanför Gran Canaria. Jag hade satt sådana exotiska namn på öarna i sjön. Satt där med en öl och längtade efter någon att kramas och prata med. Mindes svunna tider med gemenskap, harmoni, trygghet; då jag hade en familj! Kanske det skulle rasa för mig så jag också skulle tänka tillbaka: Då jag hade ett fint jobb och en fin bostad! Det gick ju så ibland efter en skilsmässa. Att mannen börjar dricka och kommer på dekis. Men Så långt ska det väl inte behöva gå, som Gunder sade eller Du får väl se det positiva i saken, som Terttu stoppade ner i käften på mig. Tog en semesterdag och myste ute i Armsjön med Helena och Sappo. Det var sommarsolstånd och soligt, men ännu inte så varmt. Jag städade stugan och husvagnen och målade och kände att lugnet och harmonin lättare kom över mig där ute: att slippa dra iväg till jobbet, slippa tjat och följa sin egen takt och tanke. Helena pysslade med sitt. Kom till mig emellanåt och pratade om lägret i Arbrå, kunde ge mig en kram och skutta vidare, så söt i sin korta frisyr. Tillbaka på jobbet var det tungt. Den Länsspecialist-undersökning, som jag hade jobbat intensivt med de sista dagarna blev grundligt nedsablad av min chef Runo. Inte resultatet, det sade han inget om, men språket: ”Så många ofullbordade meningar, uppstyckat, svår-begripligt, upprepningar. Det verkar hopklistrat!” ”Det är hopklistrat.” ”Jag trodde inte att du kunde skriva så här dåligt med tanke på att det du skriver i personaltidningen är bra”, fortsatte Runo. ”Upplägget, strukturen är också dålig och inledningen alldeles för direkt.” Jag kände mig som en av hans elever på högskolan och det märktes att han var van att bedöma vetenskapliga avhandlingar; han var universitetslektor. Jag hade också väntat mig kritik, men att den riktades mot svenskan tog mig hårt. Det var ändå ett område jag tyckte att jag var ganska bra på. Mitt självförtroende var redan skört på grund av situationen hemma och det var en slokörad organisations-assistent som återvände hem. Terttu ringde från Stockholm och berättade att hon skulle komma hem till helgen och lade på efter lite löst prat om vädret, men sedan jag suttit och grubblat en stund ringde jag upp henne för att prata om ensamheten och andra problem, men då svarade Katja att Terttu hade gett sig ut på stan. ”Men hon kommer ju hem i morgon”, sa Katja aningslöst. ”Nä hon kommer först till helgen”, sa jag och i samma stund förstod jag: Hon skulle bo hos datachefen dagarna fram till helgen! Så jävla jobbigt! Satte mig med en grogg och en cigarr efter en jogging-runda. Men inte för att det kändes mysigt. Det var en grogg och en joggingtur för att försöka lindra min ångest. Orkade jag med att träffa Terttu när hon kom upp till Midsommar? Jag kunde inte hålla tårarna borta. Kände mig som en nolla och vältrade mig i självömkan: Stanna där nere och roa dig utav fan, ville jag säga. Skit i oss här uppe! De verkade ha så förbannat kul i Stockholm. Katja, när hon var tillsammans med Sören, så var de ute nästan varenda kväll. De drack, dansade, njöt av stockholmskvällarna, älskade. Så hade Katja hållit på i flera år och så ville tydligen Terttu också leva nu. Hon såg bra ut och kunde lätt ragga upp killar varenda kväll och det var kanske så hon ville leva, inte familjeliv. Och vi hade ändå varit ihop i 14 år! Vad skulle jag säga om det? Varför skulle hon sitta hemma med mig och glo på tv, stryka kläder och oinspirerat knulla en gubbe som hon inte längre kände erotisk glöd för? En som dessutom hellre ville luffa runt i världen än vara hemma med henne. Hon var 33 år och hade inte alltför många attraktiva år kvar då killarna kunde stå i kö för att bjuda ut. Hon hade fått en dotter och idkat familjeliv i 14 år. Jag borde bara släppa henne till nöjeslivet i Stockholm. Let her go! Än jag då? Visst hade jag som man inte lika lätt att ragga på krogen, men visst fanns det möjligheter. Det fanns många kvinnor som Terttu där ut, pigga på äventyr. Det handlade om att ta initiativ och våga snacka. Problemet var att det byggde på ett visst mått av självförtroende och det hade jag inte. Jag kände mig misslyckad inom praktiskt taget alla områden: Som älskare och äkta man, förstås då Terttu sökt sig till andra; som Förste assistent på jobbet – det kändes som att jag satt löst – och inte blev det bättre av att jag pratat om tjänstledighet. Även som författare där jag ständigt var refuserad och jag kände mig inbunden, inaktiv och trött. Hur skulle jag komma ur detta? Minns att jag hade liknande känslor för sådär 15 år sedan också. Då släppte allting när jag träffade en tjej. Kanske var så nu också. Att andra fina ambitioner som resor, skrivande, vardagsbestyr, musik, böcker, väger lätt mot Kärleken! Jag skrev vinjetten till en roman: Så här var det innan det började gå åt helvete! Jag levde ett harmoniskt familjeliv. Hade bra jobb med ansvar; ett fint litet hus i fina omgivningar. Jag hade en välklädd söt fru och två fina ungar… Sista arbetsdagen före midsommarhelgen hade det varit riktigt fint väder, men jag var bakis efter några deppar¬groggar kvällen före och halvsov på jobbet - det var som tur var bara halvdag. Kansliet åt lunch på Folkets Park och det var flera som gick på semester efter helgen. Därefter åkte jag med en blomma till mammas väninna Aina som fyllde 70 år. Där var hennes dotter Pia, som var min bästis i barndomen, och hennes make Berth och så var där en rad bekanta från den äldre generationer som alla kom med: ”å vad roligt att se dig, jag har inte sett dig sedan du var så här…” Terttu ringde, när jag hade tvättstugan, och bekräftade när hon skulle anlända med tåget, men hon var också arg över att jag snokat efter vad hon gjorde på kvällarna. ”Jag snokade inte, jag sökte dig”, sa jag, ”jag ville prata med dig om en sak.” ”Du har ingenting att göra med vad jag har för mig på kvällarna”, sade hon bestämt och lade på luren och det kändes tungt när Helena och jag for ut till Armsjön. Jag for senare till Bergafjärden och gick där längs stranden för att se om det var något midsommarhålligång. Det satt några killar runt en lägereld och havsfjärden låg stilla. Den bergiga halvön längre ut var en mörk siluett mot den ljusare himlen, men något hålligång var där inte. Helena var ännu vaken när jag återkom. Hur mycket förstod hon av det som var på gång mellan hennes föräldrar? Vi tog bägge oss ett morgondopp på midsommaraftonen, innan vi åkte och mötte Terttu på järnvägsstationen. Midsommarhelgens väder skiftade från regn till sol, men mest var det regn i mitt sinne, ja i både Terttus och mitt. Terttu kom hem från Stockholm efter avslutad receptionist¬kurs och tyckte det var ”skittaskigt” att vara hemma igen. Hennes sinne var en dragkamp mellan Stockholm och Datachefen å ena sidan och Helena och släkten på den andra. Jag fanns inte med i den ekvationen, men hon kunde tänka sig att fortsätta bo ihop, under förutsättning att vi hade skilda sovrum. Vår intima samvaro var slut! Till kvällen for vi till Örjan och Inga och deras döttrar och åt grillat och dansade och drack vin och skrattade mycket. Det var bra för Terttu och mig att slippa vara hemma med våra samtal. Resten av helgen då vi mest var i Armsjön undvek vi varandra mycket. Jag var ute och sprang med Sappo eller ute med båten och Terttu satt mest i Lillstugan. Hon gläfste något mot mig när vi möttes och hon undvek farmor och farfar. De hade märkt under ganska lång tid att Terttu blivit mer och mer inbunden och avog, men de hade också själva blivit grinigare. Det var mycket prat om sjukdomar och det hatade Terttu, som ansåg att hon hade nog med sina. Pappas envisa, pratiga och lite retsamma stil hade hon alltid haft svårt för, medan hon tidigare kommit bra överens med mamma. Nu var det slut också med detta. Helena höll sig på sin kant och träffade kompisar och det var nog bäst. Terttu och jag tog långa promenader och båtturer på Armsjön och pratade och jag uttryckte en intellektuell förståelse för hennes dilemma och aktioner. Jag hade utåt rollen som kamrat och stöttare, samtidigt som den svikne, olycklige och hämndlystne äkta mannen jäste i mitt inre. Hur långt kunde jag gå i min lojalitet och förståelse? Att acceptera skilda sovrum och att hon skulle vara trogen mot sin älskare det var otänkbart, det var över gränsen. Då ville jag inte bo med henne heller. Men vi var eniga om att sköta skilsmässan så snyggt det gick, att skona Helena och att försöka att fortsätta vara vänner. Men det blev allt svårare. Det kändes som att Terttu försökte tillintetgöra mig. Det blev så att hon mest bodde i Bosvedjan; Helena och jag i Armsjön. Om nu inte Helena kunde vara hos någon kompis, t ex Örjans äldsta dotter som ibland sov över hos henne. De var nästan jämngamla, som Örjan och jag. Men om Terttu och jag bägge var hemma under natten blev det oändliga samtal; samtal som mest gick ut på att hon spydde galla över hur mycket fel det var på mig. Det var som att hon måste demonstrera att jag var minst lika stor bov som hon i det här dramat. Att jag var större bov, som i grunden skapat denna kris. Jag hävdade att jag heller aldrig förnekat att jag haft en stor del i det på grund av mina resor och framtidsdrömmar och att jag släppt fram mer och mer av mig själv i förhållandet. Terttu drog dock upp betydligt fler saker, som i hennes ögon nästan varit värre: min svartsjuka, som hämmat hennes kontakter med andra män, som hindrat henne från att ha gått ut och dansa när hon ville det eller följa med manliga bekanta hem. Denna svartsjuka kvävde henne. Jag försökte hävda att jag jobbat med svartsjukan och insåg att det var ett problem och tyckte att jag blivit mer frigjord, men det trodde hon inte på. Hon var också ständigt irriterad över hur jag klädde mig och på min frisyr och att jag aldrig köpte nya kläder och försökte se proper och modern ut. ”Och när du kommer hem efter jobbet så sätter du dig och skriver eller monterar bilder i stället för att föreslå att vi ska gå ut någonstans och göra något tillsammans”, fortsatte Terttu. ”Ja men jag är trött då och vi har inte råd att gå ut sådär flera kvällar…” ”Råd? Ha, du är så snål så du tvekar att köpa en hamburgare, samtidigt som du nästa stund kan smälla iväg 10 000 kronor på en resa till Amerika!” ”För att inte tala om hur värdelös du är som älskare”, fortsatte hon när hon kom upp i varv. ”Du är osäker, kan inte variera, inga finesser, ingen uthållighet, bara pang – på!” Hon brydde sig inte när jag sjönk ihop mer och mer utan fortsatte: ”Min nya karl orkar hur mycket som helst. Han kan få utlösning och stånd hur många gånger som helst, även om han druckit 12 öl. Han kan slicka mig till orgasm och jag ger honom samma behandling när han vill.” ”Snälla sluta plåga mig”, kved jag och kände hur tårarna ville komma fram. ”Så jävla illa kan det väl bara inte vara, vi har ju varit ihop i 14 år!” Jag försökte dra henne intill mig, men hon ryckte sig loss. ”Men efter det här… en sista… kan du inte ge mig en snabbis… jag är ju din make.” Men icke. Hon reste sig och tog telefonen och stängde in sig i köket medan jag låg kvar i sängen och vred mig i lust och självförakt och sorg. Det var verkligen slut. Så påtagligt slut, det gick inte längre att hålla ifrån mig. Jag hörde hur hon pratade med sin pojkvän på finska. Det språk jag inte lärt mig tillräckligt av för att förstå, men tillräckligt för att förstå att hon hatade mig och sin situation uppe i Norrland och längtade efter honom och Stockholm. Jag klädde på mig och packade en väska och tog vägen ut via köket, där hon satt på golvet med telefonen. ”Hälsa honom att du varit trogen och att det nu blir skilsmässa”, skrek jag ilsket och desperat och kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. Hennes leende till svar var det mest överlägsna och elaka jag någonsin sett och det förföljde mig under den tre mil långa bilresan ut till Armsjön. Det var jobbigt där ute också med föräldrar som ständigt svansade runt och lade sig i och pratade i ett och jag tyckte inte att jag fick chansen att berätta för dem om den kommande skilsmässan och inte heller med Helena som hade Örjan och Ingas dotter Cam med där som sällskap. När de kom ut för att hämta henne tog far kommandot direkt och berättade vitt och brett om allt han gjort med Lillstugan och jag stod stum bredvid och kände mig som en inhysning, en hyresgäst. Så kom morsan ut och ropade in dem på kaffe på verandan och det var som att det var de som fått besök och inte Helena och jag. Det kunde ofta kännas som att jag blev ett försagt barn igen med föräldrarna nära. Att jag var mindre oberoende än när jag bodde i Stockholm. Jag förstod Terttu bättre sådana stunder, hon kände ännu mer påtagligt att Armsjön var deras domän och att vi var hyresgäster som bodde inhyst ibland. Klart, i dagsläget tog de nog också mer hand om Helena än Terttu och jag gjorde, och särskilt Helenas vänner. Terttus storasyster med sambo skulle hälsa på och då var det ingen tvekan om att det var mina föräldrar som arrangerade menyer och såg dem som sina gäster. Sappo kom in till mig i Lillstugan. Han kändes verkligen som en trogen vän. Jag oroade mig för att han kunde ha någon sjukdom då han senaste gångerna inte orkat hänga med i mina joggingpass utan velat vända hemåt tidigare. Allt verkade paja. På jobbet lämnade jag in tjänstledighetsansökan och hade ett långt samtal med biträdande sjukhusdirektören. Jag berät-tade om min pågående skilsmässa och att jag ofta kände mig misslyckad på jobbet också. Han höll med om att en del inte varit bra. Att jag haft en olycklig start med en överdrivet genomarbetad, närmast komisk, skoutredning, och att Läns-specialistutredningen också tagit väl lång tid. Där hade jag redan fått kritik för språket och upplägget. ”Men resultatet är intressant och du är verkligen nog¬grann med det du gör. Försök bara att få en känsla för stort och smått och gräv inte ner dig i detaljer”, sade han och lyckades också få positiva omdömen att kännas negativa. ”Men skoutredningen blev så stor för att jag använde den för att lära känna verksamheten på sjukhuset. Jag visste nästan ingenting om klinikernas verksamhet när jag började och jag lärde mig väldigt mycket under arbetets gång. Men det ser väl illa ut med sju delar eller nå´t. Å andra sidan hade frågan om arbetsskor diskuterats i skyddskommittén i åratal. Nu fanns ett rejält beslutsunderlag”, försvarade jag mig. Men onekligen var det så att jag kände mig osäker och överarbetade saker innan jag kunde släppa dem ifrån mig. ”Onekligen”, sa Runo. ”Och du gör ett bra jobb med personaltidningen. Även utredningen om Centralarkivet var bra och särskilt Lokalöversynen. ”Tja,” han bläddrade in en av de många delarna. ”Kanske väl detaljerad den också!” ”Egentligen tycker jag att du lägger för mycket tid på personaltidningen också”, fortsatte han. ”Kan du inte försöka ta lite efter Torbjörn?” Vi var tre utredare vid förvaltningen och Torbjörn hade jobbat mycket längre och var tjänstemässigt en grad över oss andra; Maggan, också med en lång erfarenhet av sjukvårds-administration och jag, som var den högst utbildade och påläggs¬kalven från Stockholm, som därmed borde vara bäst. Jag kände inte alls för att ta efter Torbjörn. Vi var väldigt olika som personer och jag visste att Runo också skrivit om en del av hans utredningar på minst lika omfattande vis. Men Torbjörn var otroligt lojal och lärde sig snabbt de krav som cheferna ställde och kunde leverera. Han var dessutom inte lika hämmad talare som jag var och hade väletablerade kontakter inom ledningen sedan sjukhuset byggdes. Jag var mer egensinnig och körde en egen linje och det hade ofta skapat problem. Det kändes bra att söka tjänstledigt och slippa gå upp på kansliet mer än nödvändigt. Hällde upp ännu en grogg på Smirnoff och grapetonic och tände en ny cigarill. Det gick åt en del när depressionen tryckte på. Jag skulle väl sakta gå ner mig med sprit och rökmissbruk också. Som att jag hade haft det för gott, kanske för hög profil, för hög position, som Förste assistent under sjukhusdirektören, en vacker fru och sött barn i prydligt möblerad stor lägenhet. Jag var kanske egentligen bara en trög och slö luffare som hörde hemma i baksätet på en rostig skrotbil. Å andra sidan, i ljusare stunder, så fanns positiva bitar i det där också. Jag ville skriva och resa hellre än jobba som tjänsteman nio till fem och på kvällen sitta framför teven i villan. Att ha en fin bil och sådant var inte viktigt för mig. Jag bestämde direkt att den skildring av USA - resan som jag höll på med också skulle kunna bli en skilsmässoskildring. Väva ihop resa och hemliv. Hetsiga nattliga diskussioner, mycket sex, häftiga känslor, häftiga resmål, skulle kunna bli intressant. Så blev det också i min verklighet den kommande veckan. Det visade sig att det inte var pojkvännen som Terttu talade med den skilsmässokväll jag tårögd lämnade lägen-heten, det var en av hennes systrar! Så jag hade låtit känslorna rusat iväg och gjort bort mig. Å andra sidan kunde hon ha talat om vem hon pratat med. Hon lät mig medvetet tro att det var han. Dessutom visste jag att hon flera gånger försökte att få tag på honom. När jag satt på kontoret nästa dag så ringde Terttu och sade att hon hade tänkt och kommit fram till att hon inte orkade med en skilsmässa så där direkt, som jag hade sagt. ”Du vinner”, sa hon, ”jag stannar kvar och gör som du vill…” ”Eh, menar du sex också?” ”Jag är ju ännu din hustru.” ”Jag slutar nog lite tidigare idag”, sa jag och väntade bara in första möjliga flextid för att checka ut och trampade som en jehu på cykeln till Bosvedjan där hustrun väntade med dyster min. Stod stel som en pinne när jag försökte krama om henne. ”Vad är det här nu då”, sade jag och ilsknade till. ”Om jag ska ta dig tillbaka fast du varit otrogen får du för fan ställa upp lite.” ”Ja, ja, jag förstår att du vill knulla”, sa hon och gick före mig in i sovrummet och började knäppa upp sina byxor, ”men vad är det för flera krav du har på mig.” ”Prata inte om och med den där finnen när jag är närvarande”, sa jag. ”Och mera?” ”Ja du vet hur jag vill att du ska vara klädd när vi har sex, jag hade hoppats på lite mer finess än du visar upp nu.” ”Din fan!” Hon reste sig för att gå mot garderoben, men jag tog tag i henne och tryckte henne mot mig. ”Fast inte nu, jag kan inte vänta längre”, sa jag upphetsat, kastade ner henne på sängen och njöt skamlöst medan hon passivt stirrade i taket. ”Vad vill du nu?” sade hon sedan bara när jag låg tungt på henne en stund medan jag bearbetade tankar om hämnd och kåthet och samvete. Vad höll jag på med? ”Ja du vet nog… men först ska vi kanske ha ett glas whisky!” Sade jag och reste mig, drog på morgonrocken och gick ut i vardagsrummet och mådde för en stund bättre än på mycket länge. Terttu gick under tiden till badrummet och duschade i som det kändes en timme. Jag hade hunnit få i mig ett glas och blivit otålig. ”Hördu, sätt på dig något sexigt och kom hit”, ropade jag. Men denna regniga kväll inföll vår andra informella äktenskapsskillnad. Hon kom ut från badrummet i en fotsid badrock, utan ansats att sätta på sig något sexigt och när jag närmade mig henne stirrade hon iskallt. ”Jag far till Stockholm nu!” ”Om du inte vill mera så separerar vi, men du kan bo här tills vidare och jag bor i Armsjön”, sade jag när jag kände hennes kyla och insåg det hopplösa. ”Jag är med barn också”, fortsatte Terttu. ”Sedan en månad och graviditetstestet är positivt!” Hon måste ha blivit gravid redan vid någon av deras första samlag eller hur länge de nu hade varit ihop, tänkte jag och det för en stund uppvällande självförtroendet sjönk ihop igen. Vi som försökt i tio år! Det var alltså min opotenta sperma som inte dög! När jag såg henne sitta där med ett retsamt lätt leende började jag plocka ihop mina grejor för att åka ut till stugan. Ett barn skulle ju innebära definitivt skilsmässa, det skulle bli alltför påtagligt vad hon sysslat med i Stockholm. Efter ett par dagar åkte Terttu med ut till Helena och mig i Armsjön. Hon berättade också att hon fått blödningar och att det troligen skulle bli missfall. ”Så det blir nog som du vill ändå”, sade hon och kröp ner bredvid mig i sjömanssängen. Å andra sidan hade hon under dagen berättat för Helena att vi skulle skiljas och demonstrerade på alla sätt att hon inte var beredd att backa tillbaka från detta. ”Jag har tre alternativ, som alla är dåliga”, sa Terttu: ”Stanna kvar hos dig tills vidare och liksom leva för att du och Helena ska må bra”. ”Det är väl det du minst vill, har jag förstått”, sade jag och försökte stålsätta mig från att närma mig henne där i sängen. ”Jag satsar hellre på det andra alternativet”, fortsatte Terttu. ”Att vi skiljs, men att jag bor kvar i Sundsvall och delar vårdnaden för Helena. Men samtidigt tror jag inte att jag skulle orka leva ensam här uppe.” ”Så det tredje alternativet då…” ”Är att jag flyttar till Stockholm och lämnar Helena här med dig! Men jag klarar ju inte heller att lämna min dotter!” ”Men du får väl hålla kontakt med henne ändå även om du flyttar till Stockholm eller återvänder till Åbo”, sade jag i något försök att vara förståndig. Men samtidigt var det klart att detta alternativ var sämst för mig: jag skulle bli ensamstående med barn! Det var också det alternativ som Helena fruktade mest: att hon kunde förlora kontakten med sin mamma. Hon hade upplevt hur hon gärna drog iväg det senaste halvåret och det var nu pappan som stod för tryggheten. Jag hade föredragit alternativ ett alldeles klart och därnäst alternativ två. På jobbet var det också problem. Jag verkade inte få den tjänstledighet jag önskade. Det var mycket på gång med lokaler och verksamhetsöversyn samtidigt som både Runo och Torbjörn skulle vara frånvarande periodvis. Runo som tillförordnad professor och Torbjörn involverad i landstingets Hälso- och sjukvårdsplan. Mitt motdrag var att jag kunde jobba med fyllnadstid upp till heltid vid särskilda behov. ”Bättre då att du tar helt ledigt ett halvår i stället för halvt ledigt ett år”, sa Runo. ”Då kan vi lättare ta in en vikarie. Det finns många arbetslösa som gärna tog ett sådant här påhugg”. Visst var det så, jag fick förstås tugga i mig att jag skänkte bort ett toppenjobb. Att ta helt ledigt ville jag inte, då fanns risk att en ambitiös vikarie skulle hinna etablera sig, samtidigt som jag tappade mark. Att ha en halvtidsvikarie kunde tvärtom vara en fördel. Då fick jag en kollega att snacka med och behöll liksom ändå kontrollen. Hemma fortsatte de krisartade samtalen. Terttu skiftade i viljeinriktning och humör från en minut till nästa. ”Jag borde kanske vara smickrad”, sade hon, ”när jag har två karlar som bägge vill ha mig och som jag kan få bara genom att vicka med lillfingret! Men jag kan inte välja. Jag vill ha båda eller kanske ingen av dem. Jag vill ha en man som inte kryper efter mig. Men alla tycks jag få att krypa hur tuffa de än verkar först!” ”Jag trodde att jag redan var avsågad”, sa jag. ”Men visst kan jag väl alltid få tillbaka dig”, sade hon som en lång suck med en lätt förvånad min och tillfogade efter en stund: ”Antagligen blir det väl så att jag stannar kvar och blir snäll och stryker tvätt och lagar mat och ställer upp på sex när du vill ha det.” Senare på kvällen efter ett misslyckat biobesök – jag såg den dåliga Monte Pythonfilmen Stackars Dennis medan Terttu upprört vankade omkring på stan – lät det annat: ”Sundsvall är en jävla håla, där det inte finns någonting och här finns inte heller något jobb att få.” Vi hade åkt ut till Armsjön sedan och det var vackert nere vid sjön och jag hade försökt hålla om henne, men hon var tjurig och fjär. ”Okey vi går in och lägger oss”, sa jag och gick i förväg in och klädde av mig medan hon stannade upp vid sängkanten. ”Och om du nu kräver att få ligga med mig så kommer jag att spy!” ”Men du sa ju…” försökte jag och drog ner henne till mig. ”Du ska aldrig mer räkna med min kärlek”, väste hon och gjorde passivt motstånd när jag försökte bana väg och tränga in i henne. ”Och du ska inte tro att jag ska behöva lyssna på ditt hat och missnöje och höra på dina eskapader med andra karlar och hålla bostad och mat utan att ens få röra dig”, svor jag upphetsat. ”Då begär jag skilsmässa direkt!” ”Du försöker pressa mig och utnyttja min pressade situation!” ”Du har själv satt dig i den och hur tror du jag mår då?” ”Du måste ge mig tid att bestämma mig!” ”Jag kör dig till Bosvedjan. Du får bo där och fundera, så bor jag i Armsjön. Men jag vill ha äktenskapsskillnad och ekonomisk delning om vi bor åtskilda!” ”Du vet att jag inte har några pengar till hyra och så!” ”Du reder dig nog med a-kassan och så har du din karl i Stockholm som jobbar med data och säkert tjänar bra, han kan nog hjälpa dig. Helena kan jag försörja.” Diskussionerna fortsatte och problemen ältades tills ingen av oss orkade längre. Som tur var sov Helena i Storstugan och slapp höra. Terttu blev kvar i Armsjön ett par dagar till, men vi undvek och sade knappt något till varandra och stämningen var dyster. Till sist tog Terttu med Helena på en tur till Finland som säkert var bäst för oss alla. Under tiden de var borta fyllde jag 36 år och firades av mor och far med god mat och shorts och tröja. Jag kunde också berätta för dem om äktenskapskrisen som troligen skulle leda till skilsmässa. De hade redan förstått det. ”Jag har inte fått kontakt med Terttu sedan hon kommit hem från kursen i Stockholm”, klagade mor. ”Jag förstår att hon träffat en annan och du ska inte krusa henne”. Jag hade inte sagt något om hennes datachef, men jag fick medge att hon hade en älskare och att hon antagligen träffade honom i Finland de där dagarna. Det kändes som jag var alldeles för snäll, velig. Måste vara mera bestämd. Men det var svårt också. Pressade jag för hårt hotade hon med självmord. Försökte planera, men så mycket var oklart. Ekonomin verkade vara främsta motivet för Terttu att stanna kvar i förhållandet. Själv skulle jag tjäna mycket på att separera. Till hösten skulle jag få halvt tjänstledigt om jag jobbade fyllnadstid vid behov. Jag skulle också förbättra mina språkkunskaper med tanke på framtida resor. Oberoende av våra krissamtal slog sommaren till med temperaturer uppåt 30º. Jag tog kompledigt efter lunch och for ut till Armsjön och båthusbryggan för att njuta bad och sol. Men Sappohunden gillade inte att jag badade, han tyckte att det verkade farligt, så han hämnades genom att dra iväg med mina prylar och klättra på mig när jag väl kom upp. På jobbet upplevde jag en kort obesvarad förälskelse. Jag hade fått upp ögonen för den söta Linnea på personal-avdelningen och hittade på orsaker att besöka det rum hon satt på patientkontoret tillsammans med den glada sektionschefen Kerstin som jag redan förut haft god kontakt med. Nu blev det plötsligt viktigt för mig att ta del av den senaste beläggningsstatistiken och Linnea kom dagligen in till mitt rum med den senaste statistiken; alltid i söta klänningar och med högklackade skor. När jag sedan upptäckte att hon stod som ensamboende i sin lägenhet som låg i samma hus längs Sveavägen där jag själv bott, så försökte jag mera aktivt med att ta henne med på lunch på Folkets Park. Men Kerstin vek inte från hennes sida och när jag föreslog Sporthallsbadet en solig eftermiddag var det bara Kerstin som följde med. Linnea skulle sola på balkongen. Frustrerad simmade jag hela 700 meter och gick sedan på fotbollsmatchen IFK Sundsvall – Djurgården, där Djurgården vann klart efter storspel av Anders Grönhagen, som till hösten skulle spela för GIF Sundsvall. Efter matchen stannade jag kvar i stan och lufsade runt likt en trånsjuk katta, som jag senare berättade för Kerstin och min praktikant Rose Marie, som ofta blev min biktmor denna sommar. Jag gick längs Sveavägen och hoppades möta Linnea. Jag satt i lekparken som ersatte den lilla äventyrs¬skog som vi barn hade gillat mycket mera än den lekpark som kommunen ersatte den med. Gick också längs Sidsjöbäcken och det var en skön och fantastisk kväll och jag såg flera flickor, men inte Linnea. Nästa dag hade jag samlat mod och när Linnea kommit till mitt kontorsrum med beläggningsstatistiken passade jag på att fråga om hon ville träffa mig i helgen. Kanske gå på Oscar vid Vängåvan och äta en bit och dansa och sedan kanske gå hem till henne och kramas? Jag hade känt av att hon var intresserad av mig och trodde på framgång, men så blev det inte alls. Hon lät mest överraskad: ”Det låter sig nog inte göras, för min pojkvän skulle inte bli glad!” Jag fick lov att skjuta denna plötsliga förälskelse åt sidan och snabbt fick jag återgå till vardagen. Det kanske var lika bra, sade jag till mig själv. Varför trassla, jag hade nog tillräckligt med relationen till Terttu. Satt sedan på båthusbryggan, eller dök ner i vattnet - det var 31 grader i luften – och var tillfälligt ganska nöjd över att slippa gå på Oscar med en främmande tjej. Men när jag tänkte på det kände jag lockelsen: att gå på stan hand i hand, prata och skratta och kramas, bli upphetsad, komma hem till henne… en blick mot sängen… och jag kände oron i kroppen komma tillbaka. Men jag ville inte gå där på stan ensam. Jag minns kvällar i USA då jag lufsade omkring och glodde på miljöer och människor. Att det kändes som att jag såg verkligheten bakom en glasruta, liksom iakttog, stod bredvid, inte var med, som om jag var en ande som gick omkring. Ingen iakttog mig heller. Det blev en helt annan känsla när jag någon gång vågade ta kontakt, eller när jag reste med familjen eller med en kompis, som med Hadar i Sydostasien. Då kändes det verkligt, att jag var närvarande. Det var det här svåra att inte ha någon att prata med, reda ut intrycken; jag blev sluten, inåtvänd, skyggande. Nu var det som att jag nästan var som tonåring på nytt, eller i varje fall ung: jag spanade ännu mer efter tjejer, särskilt att jag också sökte kontakt, inte bara spanade. Det verkade också som att mamma och pappa såg mig som yngre igen; passade upp och bjöd in på middag mer än förut. Det var både skönt och irriterande. Jag tänkte kanske lite mer på hur jag var klädd och stannade upp framför spegeln med frågor som: Ser jag ut som en medelålders gubbe? Skulle jag kanske kapa skägget och de grå polisongerna? Ser jag inte väl tjock ut, jag måste banta och fasta! Sommarvärme bortåt 30º gjorde att jag ställde in jogging-turer och satsade på att simma långt i stället. Men då hade jag i stället Sappo ilsket skällande längs stranden: ”Det är farligt husse, kom iland husse!” Fick ta cykeln i stället. Tänkte ta konsekvensen av det jag sett i spegeln och pröva att banta, gärna rent av fasta. Far och mor for iväg och handlade och det var skönt att vara ensam ett tag. Far skulle alltid prata om allt som måste göras: ”matjord och grus ska skyfflas ut, stugorna ska målas, södra uteplatsen ska plattläggas, bryggan ska lagas”. Han tyckte att jag skulle vara igång med sådant hela dagarna. Men jag ville bada, sola, skriva, läsa, fundera, lata mig. Stället var alldeles för stort egentligen och jag var glad över att slippa ta ansvaret för det. Farsan återkom och blängde på mig och muttrade något om plattläggning. Men det var en ljum lördagskväll och jag tog i stället cykeln till Bergafjärdens havsbad och badade i ett vatten som nästan kändes varmare än i Armsjön. På stranden satt en grupp ungdomar från EFS-kyrkan och grillade korv och spelade gitarr. Som jag tidigare sett hos Pingstkyrkan och Baptisterna fanns där flera söta flickor och jag satt på handduken intill och blev nästan religiös. Men jag fortsatte till Skatan och den lilla folkpark där Terttu och jag varit och dansat någon gång. Det var mest par från byn så jag fortsatte rundan till Ovansjö och Ovansjöparken där det var full tillställning och många bilar. Jag hade glömt bort detta danshak inte mer än tre-fyra kilometer från Armsjön. Nu var det inte lämpligt att dansa i bara shorts, utan jag hastade hem längs E4: an med tända lyktor; åt en korv, drack en öl och bytte till vita byxor och den nya collegetröjan och klockan var närmare midnatt när jag var tillbaka och betalade de 30 kronorna i inträde till Folkparken. Men första titten i den öppna dansrotundan blev en chock: medelålders damer utstyrda som morsan kunde ha varit; medelålders herrar i kavaj eller pullover och slips, som snurrade runt vant och slingrigt. Det var Gammeldansens vänner, som numera arrangerade dansen i Ovansjö¬parken kunde jag läsa. Jag avvek med min klädsel, solbränna och relativa ungdom, men var med det också ett begärligt byte, när det blev varannan damerna, och jag blev snabbt uppraggad och fick stuffa runt innan jag lyckades komma loss och snabbt avlägsna mig hemöver på min bike, 30 kronor fattigare men en erfarenhet rikare. Blev närmast rädd när damerna ryckte i mig och kröp in i mitt lilla gömställe och drömde om att Terttu skulle komma tillbaka och att allt skulle bli bra igen. Hon var två klasser finare än de där donnorna på Folkparken. Men samtidigt visste jag att det knappast fanns någon återvändo. Jag måste lära mig ensam¬livet. Hämtade Terttu och Helena från tåget och de hade kusin Muru med sig och vi for direkt ut till Armsjön. Men mina förhoppningar att Terttu skulle ha ångrat sig under Åbovistelsen kom på skam. Hon var lika avvisande som innan och jag deklarerade att vi då får köra igång skilsmässo-apparaten. Jag hade en sista arbetsvecka innan semestern och gjorde då klart och fick godkänt min 50 – sidiga Länsspecialist-undersökning, där jag analyserat utnyttjandet av läns-specialist¬funktionerna vid Sundsvalls sjukhus av patienter från de fyra sjukvårdsförvaltningarna i länet. Jag använde bland annat statistisk korrelation, som för mig var ett perfekt sätt att använda studiekunskaperna, men för de politiker, läkare eller tjänstemän som studerade rapporten troligen var obekant. Resultatet var dock otvetydigt och väntat. Ju längre från länssjukhuset patienten befann sig, eller sjukvårds-förvaltningen befann sig, desto mindre benägenhet att fanns att använda det. Semestern började med att jag låg kvar i sängen och läste Svenska upptäckare, Löpning, Med segelkajak i skärgården, Hundra år av ensamhet och Kyoto. Helena låg i kajutan och lyssnade på heavy metal. Terttu och Muru sov i stan. Det var så det i stort sett varit sedan de återkommit från Åbo. Helena verkade också söka sig mera till mitt sällskap. Terttu var deppig och höll sig på sin kant och när jag försökte närma mig eller prata med henne så gick hon undan eller slängde ur sig någon elakhet. När jag försökte pressa och prata om skilsmässa så hotade hon med självmord. Men inte för den skull visade det sig efter ett uppslitande samtal. Det var för att hennes finske älskare hotade att göra slut med henne! Han hade sagt att hon inte var oersättlig och helt enkelt gått sin väg efter deras senaste möte. ”Mitt hopp är att jag får honom tillbaka”, tjöt Terttu. ”Det var ju fan att jag ska behöva lyssna på det också”, stönade jag. ”Jag som hade hoppats få dig tillbaka!” Det lyssnade hon inte på utan bara gick på om sin kärlek till datachefen H. Jag orkade inte lyssna på det längre utan sade bara att jag ville att vi skulle begära skilsmässa och så fick hon väl dra till Stockholm. Jag tog hand om Helena. Terttu verkade bara ha sin H i tankarna ändå. Å andra sidan, om Helena bodde hos mig. Kunde jag då gå ut och ragga? Kunde jag då resa, som onekligen annars skulle vara en möjlighet med skilsmässan. Men det fick bero. Jag hade inte råd att resa ändå. Det viktigaste var att mildra separationen för Helena. Hon har drabbats oskyldigt och oförtjänt av detta. Både Terttu och jag hade skuld i det, men Helena höll i unga år på att förlora sin familj, sin trygga bas. Vi fanns ju kvar, men separata, kanske med nya familjer, det skulle inte alls bli samma sak. Hur skulle jag själv ha upplevt det som 12-åring, jag som tagit det som självklart att alltid ha ett hem och trygghet att backa tillbaka till; som alltid stått öppet, och så även nu när jag fyllt 36 år! Förhoppningsvis hade ändå Helena sakta vänjt sig vid den nya situationen. Mamma hade varit sjuk länge och pratat om att hon skulle dö; flyttningen till Norrland; mina långa resor och så till sist mammans vistelse i Stockholm hela vintern – våren. Hon var ju så mera mogen och självständig än jag varit vid motsvar-ande ålder. Det har varit en hård väg för henne sedan våren 1981, då hon ännu låg mellan oss i dubbelsängen, tills nu två år senare då föräldrarna inte ens sov i samma rum, mer och mer inte ens i samma hus. Det började dock se ljusare ut med min halva tjänst-ledighet för studier under hösten. Man skulle jaga en halv-tids¬vikarie för mig. Kändes konstigt. Tänk om de fick tag på en utredare som var bättre än mig och kunde etablera sig medan jag var hemma och läste litteraturhistoria! Kunde vara början på en sparklapp! Åter då något som jag själv orsakat. Å andra sidan så kunde det vara en trevlig person som var vettigare att samarbeta med än de dårar jag oftast hade omkring mig. Jag bestämde mig för att fara ner till Stockholm och träffa Gunder. Kanske en bilsemester. Men främst för att snacka. Nu behövde jag det också. Terttu ville förstås med. För att söka försoning med H, träffa Katja och komma ifrån Armsjön och mina föräldrar, som hon inte längre ville ha någon kontakt med. Men Moro var kvar ett par dagar till och vad ville Helena? Jag försökte också att tänka positivt kring detta med separationen. Vilka fördelar jag kunde dra av det: att jag kunde läsa och skriva när jag ville. Att jag inte borde kasta mig in i något nytt förhållande utan lära mig att leva ensam först. Och tillsammans med min dotter. Jag kunde resa när jag fått ordning på ekonomin. Resa ensam och trivas i det. Ekonomin måste ordnas alltså. Se över kläder och prylar. Sälja bort det jag inte behövde. Ha kontroll över det jag ville ha. Sköta motion, hälsa. Låg oftast kvar i sängen på morgonen och lade mig tidigt på kvällen, läste, funderade. Gjorde en long drink med vatten av finska Villimies som Terttu haft med sig. Blev bra. Terttu kom ut för att hämta barnen till stan och hade med sig några pizzor. Jag hade tänkt ta Helena och Moro på en cykeltur runt Armsjön. Kanske gjorde någon själv i stället. En vandring till Jernåsen eller en cykeltur neråt Hälsingland? Ville upp till Sarek också. Men det fick kanske bli nästa år. Vid midsommartid. Gå från Kvikkjokk. Kungsleden till Aktse, uppför Rapadalen, över glaciärerna och åter till Kvikkjokk. Tänk att uppleva midnattssol hela tiden! Kunde gå i Vemdalen också med Helena. Redan denna sommar. Solen lockade dock ut mig till någon uteplats vid sjön. Satt och tittade på en grönfink och en lövmätarfjäril som flaxade omkring i buskaget intill. Den idylliska scenen kanske i själva verket var en jakt. Terttu kom ut till Armsjön emellanåt och vi städade bil och husvagn och försökte komma överens om skilsmässan. Vi skulle ha bodelning och Terttu skulle flytta till Stockholm och Helena vara kvar med mig. När det gällde bil och möbler i lägenheten fick jag försöka köpa av henne med kontanter, men i och med att jag betalade alla räkningarna sedan en tid, så minskade min skuld stadigt. Husvagnen fick vi sälja. Terttu gick omkring och suckade och rökte konstant och slet både på sitt psyke och på sina lungor. Det kändes som att jag hade glädje av min jogging, att den förbättrade kondi-tionen gjorde mig också starkare psykiskt. Bestämde mig för att satsa på en del motionslopp framöver. Den 20 juli tog jag tåget ner till Stockholm för att hälsa på Gunder och komma ifrån problemen hemma ett tag. Jag försökte dra paralleller till 1969 efter skilsmässan från Gittan, då jag for ner till Lund för att träffa Gunder och komma ifrån, få nya impulser, börja om. Ett par månader senare var jag tillsammans med Terttu. Liksom då förde dunket från syllarna mig allt längre från mina kära, från det gångna. Jag åkte med Gunder ut till hans föräldrars sommarställe i Rydbo, nära Vaxholm. Föräldrarna hade farit till Öland och stugan, nära en badstrand och en skärgårdsvik och dessutom med ett motionsspår vid knuten passade utmärkt för en meditativ samvaro. Vi bodde i en brunmålad gäststuga med storblommiga tapeter och två sängar i fil. I närheten låg storstugan med ett vardagsrum tungt möblerat med släkt-klenoder och med bokhyllor runt alla väggar, sprängfyllda med böcker, vilket kändes ovanligt för ett fritidshus. Det fanns ett litet pentry med elspis och kyl och rinnande vatten och ett litet toalettrum, där det var på gång en dusch, men ännu gällde torrdass på gården. Så var det föräldrarnas sovrum, en hall och en stor öppen terrass. Tomten var väl uppvuxen med ekar och andra stora ädellövträd och jättelika rhododendronbuskar. Havsviken kunde skymtas genom en tallskog åt sydöst. Gunder föreföll vara i hyfsad form, men för att bibehålla det stoppade han i sig två valium mot kvällen, då ångesten kom dunkande som tåget och allt färgades svart och allt positivt tog slut. Ett alternativ till tabletterna var att springa runt på motionsslingan hade han märkt och då tyckte jag att vi skulle göra det, för det var säkert nyttigare ur alla aspekter. Gunder hade också gått upp 10 kilo och snusade och rökte i ett. Jag kände igen en del av dödsångesten från Terttu, något som i stort sett försvann när hon tog bort sina gamla amalgamlagningar. Något för Gunder? Men Gunder hade bra tänder ansåg han och pratade i stället mest om att hans situation berodde på sina skakiga relationer med föräldrarna och nuvarande och tidigare flickvänner. Särskilt skilsmässan från Britta kom flitigt upp och han kunde inte fatta att jag kunde ta min skilsmässa så relativt lugnt. Förstod jag det själv? Visst hade jag gått igenom deppiga kvällar och hade säkert deppiga kvällar framför mig. Men jag var optimistiskt lagd och kunde se det positiva också. Att det gav fler möjligheter i framtiden. Gunder hade inte de framtidsvyerna, vilket jag trodde var orsaken till hans ångest också. Det gällde att ha saker att se fram emot annars var det lätt att allt blev svart. Man kunde inte bara leva för dagen – han läste mest böcker som predikade: lev i nuet! Vi for till Hellasgården och sprang, badade bastu, simmade i sjön och åt Quattro stagnioni på restaurang Vita Bergen nära Ersta. Sedan for vi ut till Gunders nya lägenhet i Bollmora, som han just tapetserat med hjälp av farsan. En fin tvåa med parkettgolv i vardagsrummet, stor klädkammare, stort kök med modern spis, frys, ordentlig matplats och ett stort badrum med torkskåp. Insatslägenheten låg i ett lugnt område med låga grå tvåvåningshus. Det var nog min enda invändning: att det var för lugnt, för långt från stan – Bollmora var bara omgiven av skogar. Vi sov kvar och det var första natten där för honom. Nästa dag for vi ut till Rydbo igen och Gunder bjöd på kyckling och vågade ta en av mina öl – annars åt han mest tabletter och hade inte druckit något på ett halvår. ”Bättre att du tar en öl”, tyckte jag. Vi tittade på filmen Gandhi och jag kände mig närmast hög sedan av filmens bilder av Indien och indisk ödmjuk livsstil och den sköna stockholmskvällen och jag satt länge ute i natten på Gunders Ashram i Rydbo. Gunder hängde i alla fall med ett tag och han tyckte filmen var bra, men det var frågan om han förstod mina lyriska utgjutelser om Indien. Om hur stort det var att ha fått uppleva det. Han hade haft chansen en gång, men hoppat av. ”Jag vill besöka Hagaparken i morgon när det är Bellmansfesten”, sade de jag, upprymd. ”Jag vill träffa en stockholmstjej!” Men Gunder suckade och protesterade att han inte orkade med vare sig det ena eller det andra och försvann in i stugan. Jag satt kvar i natten och saknade Hadar. Han älskade Indien som jag. Och tjejer. Han skulle förstå. Det var ingen konflikt att digga både tjejer och indisk religiös livsstil; det var ingen motsättning. Jag grunnade på att ta en helnatt i Stockholm: gå på disco, lufsa runt, prata med horor och andra nattvandrare, se staden vakna. Som i Paris för några år sedan. Det blev jogging och morgondopp igen. Jag ville fara till Rösjön och bada och sedan till Hagaparken. Gunder bävade. Ville inte vara bland en massa folk, inte jaga brudar. Han ville åka ut i skärgården i stället. Men jag tyckte att han måste komma ut, ut i verkligheten. Vi hade gått omkring i skogen och snackat och snackat. Vi hade pratat oceaner förr och nu och jag tyckte att jag formulerat många förslag hur han skulle komma ur sin depression, men det verkade som det bara rann av honom. Han nickade och hummade att det kanske var så och så och att det lät bra, men nästa dag var det samma frågor som dök upp igen – det var ett ältande och ett ältande och väldigt svårt att nå någon konkret framgång. Det behövdes mera handfasta idéer. Det blev inte Rösjön, men väl Hagaparken och det var skönt att gå omkring där och titta på alla människor, smutta på en öl och ta en räkmacka. Det var lite avslaget, dagen efter Bellmansfesten och jag såg ingen bekant eller lockande tjej, men jag fick förslag: En väl kraftig kvinna kring 40 tyckte att jag var sexig i mina vita indiska bomullsbrallor. ”Det är skönt att se män som vågar klä sig lite annor-lunda”, tyckte hon och föreslog att jag skulle följa med henne och de två väninnorna som låg bredvid och fnissade, på ”lite efterslappning i lägenheten”! Men det lär som en krävande eftermiddag och jag följde i stället med Gunder in till Kungsträdgården och lyssnade på trummisar, såg en pingismatch och tittade på andra flanörer. Jag gillade att röra mig bland folk från olika kulturer och med olika bakgrund. Åkte sedan åter till Rydbo och såg på tv. Jag hade gärna stannat kvar inne i Stockholm, men jag kunde inte pressa Gunder mera. Det var nog att jag fått ut honom lite grann. Han hade inte varit inne i stan på ett år säkert. Nästa dag regnade det och vi ställde in den planerade skärgårdsturen till Husarö. Det klarnade sedan upp och vi kunde köra de vanliga rutinerna med jogging och bad och tidningsläsning ute i solen. Hade det riktigt gott där ute. Förutom när jag ringde till Terttu uppe i Sundsvall och höra hennes gnäll över att jag inte kom upp och löste av henne. Hon ville till Stockholm också. Hennes sätt att ösa galla över tillvaron där uppe, det som varit vår tillvaro, gjorde mig rasande och jag slängde på luren. Det hastade inte att åka upp. I stället for Gunder och jag till Flatenbadet och sedan till hans lägenhet i Bollmora. Nu var jag motiverad att göra staden medan Gunder ville ta det lugnt. Fridfulla Bastugatan på Mariaberget badade i sydländsk värme fast klockan var nio på kvällen. Jag gick ner till Bondegatan och ringde på hos Hadar och Ulla, men där var ingen hemma. Promenerade sedan ner till Götgatan och Västerlånggatan och det var strömmar av folk och många gatumusikanter. Kändes lite som New Orleans och Bourbon street. Jag hakade på svallvågorna efter två flickor som på håll såg läckra ut i sina korta klänningar och högklackade skor och de drog iväg mig till Kungsträdgården där en punkare spelade på 12-strängad gitarr. Flickorna var inte lika lockande på nära håll och jag drog vidare uppför Vasagatan till ett discotek, som jag besökt förut tillsammans med Terttu. Det var flera år sedan och redan då var vi överåriga och utanför hängde gäng med ungdomar i tuffa brallor. I och för sig kände jag mig också tuff i vita bomullsbyxor, men ändå. Stannade upp vid Good Old Days på Kungsgatan, men jag var nu mer inriktad på disco och gick mot Front Page på Kungsholmen. Bal Palais var stängt liksom ett ställe bredvid och SHT verkade satsa på medelålders publik. När jag nådde Front Page, var det till min besvikelse också stängt. De spelade 60- och 70 – talsmusik och åldersgräns från 25 år. Det hade varit perfekt. Nu började trippen kännas misslyckad och mina ben värkte. Inte minst sedan jag fortsatt promenaden till Fridhemsplan för ett nostalgiskt besök på Nya Löwenbräu, som då inte visade sig finnas längre, utan var ersatt av kinesrestaurangen Hangchow! Gick St Eriksgatan till ett disco vid St Eriksplan, som då endast var för medlemmar! Stod och tittade på 515 vid Odenplan. Mindes hur det var att hoppa på bussen och åka hem till Terttu och Helena vid Haga Norra. Det skulle ha känts naturligt. Men verkligheten var en annan. Vi bodde inte längre där och vi var inte riktigt tillsammans längre. Jag var en ensam jävel och jag kände mer och mer av det när jag gick Drottninggatan fram till Vivex som var stängt och till Alladin, som hade ett svensktoppsband och medelålders par som klängde på varandra utanför. Det borde kanske vara min värld nu, men jag klarade det inte, jag fortsatte. Men det var sent. Good Old Days hade stängt. Men jag hörde musik och det kom från nya Sankta Clara på Regeringsgatan, dit jag gick och fick kvällens enda öl bland en massa tyskar och lite förnyad gnista. Kollade in en hora på Malmskillnadsgatan, som inte var snygg kanske, men ändå inte oäven, men jag återvände till Kungsan efter att ha stått en stund utanför Hamlet, som var öppet, men inte släppte in någon längre – eller i alla fall inte mig. Kungsträdgården verkade bjuda på mest folkliv i staden. Utanför Café Opera och Viktoria vimlade det av folk och jag funderade på att titta in, för insläppet kostade inte avskräckande mycket. Jag köade en stund bland tjejer i vita bomullsbyxor eller kort-kort, men klockan var mycket och de släppte inte in doldisar längre. Extrema sportbilar stod parkerade utanför och uppseendeväckande sexiga tjejer stod och hängde. Kanske ute efter fint eller känt sällskap? Fast snart såg jag just en sådan tjej lämna Café Opera tillsammans med en oansenlig kille till en oansenlig bil. Var väl varken fint eller känt sällskap? Gick över bron mot Skeppsbron och kom så småningom ikapp en söt tjej. Men inte ville hon ha sällskap av mig, hon var på väg till sin kille. Sa hon och försvann i gyttret på Mariaberget. Själv fortsatte jag uppför Götgatsbacken och funderade på jag skulle göra. Fann att jag missat sista bussen från Skanstull ut till Gunder i Bollmora, vad skulle jag hitta på? Jag kunde ta tricken ut till Hagsätra och se om Larsa jobbade natt. Men jag ville ju uppleva nattens Stockholm och första morgonbussen gick redan klockan 5.15. Jag beslöt mig för att stanna kvar. Återvände till Norrmalm, Kungsan, Malmskillnadsgatan, Kungsgatan och noterade väldigt få horor längs de välbekanta stråken. Det var stillsamt och allt färre flanörer dök upp. Mina dancing shoes klapprade mot stenläggningen och ljudet fortplantade sig längs tysta fasader. Det var visserligen högsommar, men det var natten till måndag. De som skulle jobba sov, men de flesta stock-holmare var nog någon annanstans. Jag gick ända upp till Tegnérgatan och mindes den gamla Luntistiden medan himlen sakta ljusnade. Tittade in på nattklubben Malmen, men då paren redan tycktes ha formerat sig vid bardisken, gav jag med detta upp kontaktförsöken och gick upp och satte mig på Mosebackes uteservering, som stod öppen och övergiven med glas och servetter på borden och jag satt där och filosoferade tills en stor röd sol steg upp över Lidingö. Först såg det ut som en oväntat stark reklampelare som mer och mer konkurrerade med det snurrande och blinkande vita ljuset från Kaknästornet. Sedan såg det ut som att gasklockan vid Ropsten var på väg att explodera innan ett tillplattat rött klot äntligen svävade fritt. Den hade mörka band, dom Jupiter, den röda planeten. Det var några duvor och måsar och jag som betraktade detta skådespel från det Mosebacke där de kulörta lamporna ännu lyste. Det var 27 grader varmt när Gunder och jag for till Hellasgårdens friluftsområde för en joggingtur, bastu och bad i sjön. Så härligt uppfriskande efter sömnbrist. Jag hoppade över bastun, det var hett nog ändå, men Gunder framhärdade fastän jag tyckte det var tveksamt för honom med över 100 i vilopuls och 10 kilos övervikt. Vi åt en härlig lunch på serveringen med kyckling, tomatsallad, bröd och pepsicola och jag berättade om stockholmsnatten. Vi for hem till Bollmora och Gunder lade sig direkt och tittade i taket. ”Kan vi hitta på något ikväll”, undrade jag som ville göra något för att inte bli för sömnig. ”Jag hade hoppats på en stilla avslappnande vecka”, stönade Gunder. ”Men du sade ju att du ville göra saker, komma ur din passivitet, få nya impulser. Det är därför jag driver på hela tiden!” ”Ja, men kanske inte dans och krogar och kvinnor. Jag orkar inte det ännu.” ”Nä, jag förstår väl det, kanske är det dags för mig att åka hem.” ”Men jag är rädd att vara ensam också…” ”Ensam, vem är inte rädd att vara ensam.” Jag tänkte på natten när jag strök omkring där i city. Mötte andra ensamma stirriga män också. Ibland samlade vi modet och gick in på någon krog eller danshak. Hörde musiken och skratten och kände ensamheten ännu mera påtagligt. Strök omkring i horkvarteren eller följde efter någon kvinna och gav skamliga förslag. Så ensamheten var en ständig mörk skugga, som man fick försöka hålla undan. Eller bli vän med. Nästa dag satt jag på tåget mot Sundsvall. Jag hade föreslagit Gunder att han skulle åka med norrut för att slippa sitta ensam, men han kunde aldrig bestämma sig; en något irriterande oförmåga. Men jag ville hem nu. Längtade efter Armsjön, båthusbryggan, Helena och Sappo. Försökte undertrycka min längtan efter Terttu. Jag drömde flera nätter att hon hade bestämt sig för att vilja stanna kvar hos mig. I drömmen mötte hon mig i hallen med orden: ”Jag vill stanna kvar hos dig och du ska inte bli besviken.” Hon tog min hand och gick före till sovrummet och jag följde bara motstånds-löst efter och betraktade hennes snygga ben under den korta klänningen. Vad som hände sedan fick jag inte veta för jag vaknade hastigt och svettig, men jag låg gärna kvar och dagdrömde om resten. Men det var som sagt bara drömmar. I själva verket var Terttu om möjligt ännu mera avvog och mitt besök i lägenheten blev kort. ”Det är din sak att ta hand om Sam när han kommer i kväll”, sade hon bestämt. ”Du får ta hand om det här nu!” ”När syns vi igen då”, undrade jag med en svag förhoppning. ”Vet inte”, sade hon nonchalant och var lika sexig som i drömmen med en slitsad klänning. Såg ut som att hon skulle gå ut och dansa på kvällen. Jag var mörk i sinnet när jag körde ut till Armsjön. Tänkte att jag ville slippa se henne mera. Det kändes skönt att träffa fina Helena som var ute i stugan med farmor och farfar och gosiga Sappohunden. Så skönt att skrota där på tomten, ta en båttur, hjälpa far med något bygge och så tillbringa timmar på båthusbryggan med ett par böcker, Squeeze på bandspelaren och dyka i emellanåt och simma ikapp med Helena. Stig Hägglund

Kommentera här: