Bokprojekt E 4 år 1980

Stan Products © Stig Hägglund (2014) E Äntligen på väg 1979 - 1982 Innehåll: Avsnitt 1) 1979 del 1; Avsnitt 2) 1979 del 2; Avsnitt 3) 1979 del 3; Avsnitt 4) Till Asien del 1; Avsnitt 5) Asien del 2; 1981; Del 4a) 1982; 4b) Amerika 1; 4c) Amerika 2. Avsnitt 4 1980 Januari - februari De sista förberedelserna Hadar och jag inbjöds av våra makar Terttu och Ulla att sätta sprätt på deras drickspengar från fotvårdsjobbet, 500 kronor. Vi gjorde det på Osteria il Pozzo på Skeppargatan. Terttu åt räkor, pepparstek och friterad camembert med hjortronsylt; jag åt salade Nicoise, filet Mignon och camembert och vi drack tre karaffer vin, kaffe och Drambuie. Åkte sedan hem till oss, tog ytterligare några glas, spelade Alfapet och älskade i varsitt rum. Vi hade härbärgerat Helena hos Katja. Det var jättekul, men huvudet var tungt dagen efter då jag lyssnade till Ulf Lundells Nådens år och Ripp Rapp. Kompletterade min reseutrustning med en Maxi täckjacka för julklappspengar och sedan kom Gunder över och vi fortsatte helgfirandet med ostbricka, rödvin och glasstårta medan Lundell sjöng: Jag vill ha dig! Förbättringen fortsatte för far, som konstaterade att han gått ner från 93 till 83 kilo under konvalescensen. Hans kusin Linda hade däremot fått en blodpropp i benet. Hadar och jag hade fått flygbokningen till Delhi via Moskva bekräftad liksom den från Kathmandu till Bangkok och vi skulle börja ett omfattande och dyrt, 3-400 kr, vaccinationsprogram. Familjen Conrah deltog i julgransplundringen med kaffe, punsch, julmusik, godis och tomtebloss i granen. När granen kastats ut fick vi plats för den nyköpta soffan från Domus Interiör; nedsatt från 2 650 till 1 485 kronor. Vi var där för att köpa ett toalettstolslock och så blev det en soffa! Vi hade tänkt köpa en under året och den här kunde vi inte motstå. Fick den på avbetalning i ett år. Det var en stressig dag när vi skulle hämta hem den för jag hade samtidigt skrivning i astronomi! Fortsatte med planeringen av Asienresan. Sökte lån för att finansiera den och pratade om Asien med bereste Göran och en ny kille, Snöret. Ny på vår avdelning, men gammal i gården på SL och något äldre än mig med håret i hästsvans och slitna jeans. Han hade följt hippietraden en gång och liftat från Marocko till Indien och sedan dess också varit på andra håll i Asien och Afrika. Häftigt. Såg över mitt behov av ytterkläder. Om det var riktigt kallt hade jag morsans gamla omsydda päls – knapparna var flyttade; eller så kunde jag ha den svarta skiddressen, eventuellt med kofta. Om det bara var några minusgrader eller kring noll så hade jag oftast en grön fodrad rock som kallades Alaska eller så hade en enkel svart täckjacka. Vid plusgrader hade jag den gröna lodenrocken och över 10 grader också kavaj, farsans gamla mockajacka, den grå koftan eller en tunn blå täckjacka som tillhörde favoriterna då den var lätt och gick att pressa ihop till en falukorvs storlek vid behov. Den var perfekt för den kommande resan. Jag hade ju också kompletterat med en Helly Hansentröja som var mycket användbar. Det var mycket med förberedelser, med jobbet, studierna och jag kände mig stressad. Kändes styvt i nacken, lätt huvudvärk, svårighet att koncentrera mig. Kände en knöl på halsen också vad det nu var. När jag satt där med K/I – analysen, kunde jag känna att jag bara ville lägga mig ner, sätta på en skiva och gosa med Helena och Terttu. Lördagen var mulen och snålkall och mörk utan snö på marken och då passade det bra att handla i Solna Centrum, där jag köpte bredspåriga manchesterjeans och en kortärmad tröja och sedan pysslade vi inomhus. Helena byggde dockhus av papper tillsammans med Päivi; Terttu lagade och strök kläder medan jag satte in papper i pärmar och när jag sedan såg tipsfotboll från England i tv lagade hon fläskfilet med peach chutney för att liksom uppmärksamma min kommande Indienresa. Jag gjorde restskrivningar i K/I – analys och Administration och Hadar och jag började en drös vaccineringar med polio, kolera och stelkrampinjektioner. Det kändes inte mycket. Bokningen av flygbiljetterna var klara och hemresan delades på två flygningar: Singapore – Bangkok och Bangkok – Köpenhamn. Jag fick också klart med ett lån på 7 000 kronor för resan, så det gick verkligen framåt. Berättade om resplanerna för min chef Mouwitz och lämnade in semesteransökan: 25 dagar plus 13 kompdagar. Såg utförsåkning från Schweiz och längtade efter att få bo där nere. Massor av sol både sommar och vinter verkade det; och dessa fantastiska alper och alpdalar omkring. Bojan Krizaj vann specialslalom före Stenmark, men denne fick revansch i storslalom. En av Tjörnbroarna rasade sedan ett fartyg kört på en bropelare och sju bilar körde över kanten i dimman och störtade 40 meter ner i havet. Huh! Från Iran skrämde rapporterna om Khomeinis diktatur och från Afghanistan rapporterna om Sovjets ockupation. I Indien var Indira Gandhi åter regeringschef. Själv skrämdes jag också av knölen på halsen som vissa dagar kunde kännas mer än annars. Då kände jag mig också trött och hängig och kunde ge stunder av ångest när tankarna på vad det kunde vara drog iväg. Men vår Black Molly – hona födde 13 ungar och Terttu lyckades rädda 9 av dem undan andra hungriga fiskar. Tyvärr dog ytterligare fem av dem nästa natt. Jag var ute i Hagaparken och åkte skidor med Sam och Helena, men det var väl kallt, -16º, och sedan skjutsade jag Sam till en maskerad i Bredäng där han uppträdde som Spöket Laban. Till veckan registrerade jag mig i Företagsekonomi, som jag tänkte försöka göra klart under terminen, och i Transportekonomi, då enbart för att motivera studieledighet från jobbet. Jag anmälde mig också till en ny fempoängskurs i Astronomi: Om planeter och liv i universum. Den förra fempoängskursen hade ju gått bra och Astronomi var ett gammalt favoritämne. I början av 60-talet var jag mera astronom än geograf. Tog första tyfoidsprutan och första fläcktyfusvaccineringen och så fick vi malariatabletterna. Passen återkom med tjusiga helsidiga visumstämplar till Nepal och jag beställde resecheckar och klippte mig hos Jonny i Solna centrum. ”Inte tillräckligt bra”, tyckte Terttu. ”Du ser ut som ett ägg!” Men lade hon till senare på kvällen: ”Jag älskar mitt ägg!” Och Ingmar Stenmark vann slalomen i Chamonix. Jag hade en lång lista med förberedelser inför resan och jag brukade vara dålig på att hålla dem, men nu var motivationen tydligen tillräckligt stark. Sökte visum till Sovjet, vilket krävdes om vi skulle titta på Moskva i samband med flygbytet och det ville vi. Spelade en korpmatch i inomhusfotboll för Huvudkontoret mot Mälaröbuss och vi förlorade med 5-2. Min insats var väl så där, medelmåttlig, men jag fick ett mål bortdömt och hade ett skott som gick i båda stolparna och ut. Vi borde ha klarat oavgjort. Mouwitz redovisade organisationsförändringar på kontoret då MTR skulle bantas och arbetsledartjänsterna flyttades till kontoret. Inget i planen innebar någon förbättring för mig. Skulle kanske få mer jobb, men inte mer lön. Jag började en facklig kurs, köpte kartor för linjenätsjobbet på SL från Kartcentrum på Vasagatan och gick sedan och kollade in nya jeans i boutikerna på nykolorerade Gamla Brogatan och porrutbudet längs den mer slitna Klara Norra Kyrkogata; en intressant del av staden. Men mest engagerade mig reseplaneringen: resrutten var ännu inte helt klar och skulle förstås också innehålla en del utrymme för planering på plats. Men det var en hel del givet i form av flygrutter och arrangemang som på ett bra sätt skulle knytas samman. Det bästa var ju att läsa på ordentligt för att känna till alternativen. Jag läste en bok om Nepal och även en om religioner eftersom särskilt buddism, hinduism och islam var viktigt i de länder vi skulle besöka. Jag behövde göra en bra ekonomisk plan, så att jag visste hur mycket pengar det kunde gå åt och hur mycket jag behövde ha med mig. Det var en del visum och vaccinationer som ännu fattades; en del utrustning ännu att skaffa, försäkringar. Och det måste fungera hemma när jag var borta i två månader. Gunder kom över och förundrade sig över att jag så totalt släppt gitarrspelandet. Så var det onekligen. Mina fingrar kändes helt otränade när jag tog några ackord. ”Du var ju en talang. Både att spela och att skriva musik”, sa Gunder och var förundrad över att det kunnat ske. ”Du hade nog kunnat leva på musiken idag om du fortsatt”, sade han. ”Men det var nästan tio år sedan jag höll på som mest”, sade jag. ”Man får andra intressen, annat pockar på. Och jag får ingen uppmuntran av Terttu och Helena. De föredrar att gitarren hänger på väggen!” Fast kanske jag inte var rättvis heller. Det var nog mest jag själv som tappat intresset. Att spela och skriva musik fanns inte längre i mina tankar. Nu var det mest resor. Och så sportade jag mycket: innefotboll på tisdag, squash på torsdag, badminton på fredag, skidor på lördagen, om nu snön räckte till och en längre promenad på söndagen. Flygresorna som var bokade landade på 5 100 kronor och nu gjorde jag också en kalkyl för reskassan och den höll sig inom gränsen 9 000 kronor som jag reserverat. 154 kronor per dag hade jag att spendera på mat, hotell, resor, nöjen. Skulle ha lite mer till inköp och reserv också. Jag köpte en massa Kodacrome 64 – film och så slapp jag undan en smittkoppsvaccination då läkaren tyckte att det räckte med ett intyg att min hälsa kunde skadas av vaccinationen. ”Smittkoppor är utrotad och vaccinationen en onödig formalitet”, sade läkaren på Vaccinationscentralen. Jag hoppades bara att Nepals gränspolis godtog detta. Träffade Hadar och vi hämtade ut våra ryska visum och lämnade in ansökan till Thailands konsulat och lånade flera böcker på biblioteket om Indien och Moskva. Häftigt! Men tentan i Administration blev underkänd – jag kunde bara inte koncentrera mig på det längre. Det var tre veckor till avresa! Till trakter jag drömt om så länge. En drömresa! Men hur skulle det kännas att vara borta från mina kära så länge? Läget mellan Terttu och mig var också bättre än på många år. Jag hoppades att jag om tre månader kunde sitta därhemma med familjen och alla känna sig glada och nöjda. Hemlängtan trodde jag samtidigt inte skulle bli så svår. Det fanns mycket att se, jag var motiverad och hade Hadar att prata med. Måste berätta för far och mor också. Var orolig för det; skulle pappas hälsa klara ett sådant besked? Sedan han varit på efterkontroll och värdena var förhållandevis bra, även om infarkten ännu inte var utläkt och sänkan 30, så vågade jag berätta att jag skulle åka till Indien utan att dra hela omfattningen av resan. ”Oj, där finns det ormar”, var hans enda kommentar till det. Men mor och han hade många besök ute i Armsjön och verkade ha det ganska bra. Jag var tillbaks i jobb för ett sista ryck – skrev en rapport om läget hos UMS - ORB: Den Utvecklade Marknads Statistikens - Områdes och Resstandard Beskrivningar! Det var vad jag höll på med. Kontoret spelade också sin andra inomhusfotbollsmatch och förlorade nu mot Hornsbergsgaraget med 10-4. Kul var att jag gjorde hat tric –alla våra mål – det fjärde var ett självmål. Gerry, Nilas, Jörgen och Lars H var med förutom mig från Luntis. Det blev mycket sport och det kändes bra. Men det var fler träffar kring omorganisationen också: Mouwitz hade föreslagit till sin chef Pålle att MTR skulle upphöra i nuvarande form och att trafikräknartjänsterna efterhand skulle omvandlas till kontorstjänster. Det var också lite snack om att trafikstatistikenheten, som jag till huvuddelen jobbade i skulle flyttas till huvudkontoret på Tegnérgatan. Det lät inte kul. Arbetskamraterna och miljön var överlägsen på Luntmakargatan, även om möjligheterna till karriär säkert var bättre på huvudkontoret. Kanske jag förflyttades under min två månader långa frånvaro? Sändningarna från OS i Lake Placid började och gick mitt i natten. Tävlingarna avgjordes i Adirondackbergen, staten New York och Hadar och jag hämtade ut visum till Thailand, men våra flygbiljetter med Aeroflot dröjde. Resplanen började bli klar: Stockholm – Moskva – Delhi, Indien – Jaipur – Agra – Fatepur Sikri – Kanpur – Varanasi – Sarnath – Patna – Raxaul – Kathmandu, Nepal –Patan – Bhaktapur – Nagarkot – Pokhara – Lumle – Birethani – Ghodepani – Pun Hill – Ghodepani – Ghandruk – Hengzakot – Dhulikel – Bangkok, Thailand – Sukhothai – Phitsanulok – Chiang Mai – Mae Klang –Nakhon Pathon – Ayutthaya – Surat Thani – Penang – Kuala Lumpur – Singapore – Bangkok – Köpenhamn – Lund – Stockholm. 56 dagar. Helena badade i Sundbybergs simhall minst en gång i veckan hela vintern och blev ett riktigt vattendjur. Terttu och jag löste av varandra med att följa med, ibland var vi alla, men jag gjorde också stora framsteg i bassängen genom att haka på Helena. Hon lärde mig dyka efter en gummiring på två meters djup och jag klarade att simma 500 meter och även då en del över djupt vatten. Jag kunde dyka från bassängkanten, men inte ännu från en meters - svikten som Helena. Det var mildväder, lite vår i luften och 10 dagar till avresa. Då for Helena upp till Armsjön med buss under sitt vinterlov och Sam flög till Åbo. Duktigt av 8-åringarna. Men Helena hade somnat i Gnarp där hon skulle av och farmor och farfar väntade och bussen saktade bara ner utan att stanna. Farfar körde efter bussen tills hon äntligen vaknade och kom av i Sundsvall. Men bagaget fortsatte ända till Örnsköldsvik! Jag var mäkta arg och klagade sedan hos Y-buss. Hemresan några dagar senare gick dock bra och Helena hade åkt skidor varje dag och trivts. Hadar och jag hämtade ut flygbiljetterna till Moskva, som avgick fem timmar senare än tidigare utsago. Lite synd, men vi skulle ändå ha en dag i Moskva. Gunder kom plötsligt fram till att han var fri! Kunde göra vad han ville. Fara till Irland och bli gatsopare eller vad han nu kände för. Han hade aldrig vågat känna lusten att bara dra förut, såsom jag känt många gånger, utan han hade alltid tänkt att så och så gör man bara inte. Den första svenska medaljen i vinter - OS togs av Tomas Wassberg; guld på 15 km skidor, och Terttu och jag såg Maria Brauns äktenskap. Bra film och miljön och Maria Braun var särskilt fina. Jag tog kolera, tyfoid och fläcktyfusvaccinationer och klippte mig för 50 kronor på Salong Blåskägg. Körde med mitt: ”etappklippning bakåt” och då blev det bra. Så blev det lyxigt restaurangbesök igen, delvis för Terttu och Ullas drickspengar: slätvarsfilet med ostron på Finsmakaren i Solna centrum och så drack vi Rene Barbier Kraliner till och på natten var det OS-sändningar där USA sensationellt slog Sovjet i ishockey och Stenmark tog guld till Sverige. Terttus syster M kom från Åbo med barn och syskonbarn medan jag försökte hålla mig undan de förkylningsbaciller som for omkring. Gunder och jag spelade en sista squashmatch före våruppehållet och då vann jag, fastän han ledde i totalsammandraget. I samma veva som jag flög till Moskva tänkte Gunder ta bilen till Irland och där söka jobb som gatsopare! Terttu fyllde 30 år och Helena och jag gav henne en grå flanellkjol, ett par böcker och pengar att handla mera åt sig själv för. Hon fick strykbräda och pengar av farmor och farfar, duk av sin mamma och ytterligare en del från släkten representerad av syskonbarnen Ma och Muru och den äldre systern M, som hälsade på. Vinter OS var slut och DDR vann för första gången, före Sovjet och USA. Sverige kom åtta. Ingemar Stenmark tog två svenska guld och Thomas Wassberg det tredje. Brons i ishockey som sensationellt vanns av USA. Avresedagen närmade sig stadigt, jag klämde i mig stelkramp och gammaglobulin och kände att det skulle bli svårt att lämna Terttu och Helena som jag hade så kära. Försökte intala mig att två månader inte var så långt; att jag resten av året var tillsammans med dem. Avfärd Det var ännu mörkt i rummet. Gatlyktan utanför sovrumsfönstret silade in ett blekt ljus, som mina ögon sakta vänjde sig vid. Min lilla dotter Helena hade krupit mellan sin mamma och pappa igen. Jag smekte henne på kinden. Det var avresedag för Hadar och mig. Kände oro. Den glädje, förväntan och optimism som präglat den långa planeringstiden hade de sista dagarna ersatts av en stegrad oro och tveksamhet över vårt företag. Inte så att det egentligen – objektivt sett – var särskilt märkvärdigt eller originellt. Vi hade tänkt färdas två månader genom Indien, Nepal, Thailand, Malaysia och Singapore. Men för mig var det stort. Första gången utanför Europa. Första steget ut i den stora värld jag så länge hade velat upptäcka. Äntligen, efter åratal av drömmar och prat, skulle jag komma iväg. Hustrun, Terttu, hade accepterat. Hon kände själv ingen lockelse att resa till Sydostasien: ”Usch där finns otäcka ormar”, anförde både hon och dottern mot denna resa. Jag hade tagit semester och kompledigt från jobbet, tagit ett sparlån, men ändå var reskassan så begränsad att Hadar inte trodde den skulle hålla. Han hade med lite extra. Fast vi var eniga om att hela tiden söka lågbudgetalternativ för boende, mat och färdmedel. Det där oroade mig mera nu när jag låg i gryningstimmen. Jag hade läst mig till allting och uppgifterna var oftast ett par år gamla. Hur svårt var det faktiskt att hitta dessa lågbudgetalternativ? Hur mycket var allt jag läst värt på plats? Jag skulle byta ut det bekväma livet hemma med en älskad familj mot en osäker luffartillvaro. Samtidigt var min drift att bryta mig loss från vardagslivet också mycket stark. Skulle jag backa ur nu så skulle jag ångra mig och våndas över det i lång tid framöver. Det var inte lätt att få ett sådant tillfälle, mycket måste klaffa. Det blåste snålt snöslask när Terttu skjutsade Hadar och mig till Arlanda. Hon fick krypköra. Det var verkligen en skön tid att lämna stockholmsvintern. När den var så där blåsig, gråkall och smutsig. Det var i slutet av februari. Hadar och jag hade det mesta i klädväg på oss. Vi skulle först stanna i Moskva någon dag och förväntade oss rejäl kyla. Men sedan förväntade vi oss sommarklimat resten av resan. Det var svårt att skiljas från flickorna. Helena hade tryckt bredvid mig i baksätet. De stod hand i hand och såg så ensamma ut medan Hadar och jag försvann bakom säkerhetskontrollens metallramar. När skulle jag få se dem igen? Skulle jag få se dem igen? Paniken vällde upp när dörrar slogs igen och Hadar och jag befann oss på andra sidan. På något vis redan utomlands. Så långt borta fastän bara en vägg skiljde oss. Nu skulle våra liv glida åt olika håll. De var kvar, i vardagen, i verkligheten. Jag var borta, i äventyret, i något overkligt, som i en dröm. Varför hade jag denna drift bort för? Mot det osäkra, det främmande, det skrämmande? Jag rev nervöst upp cigarillasken och sög hastigt i mig lugnande nikotin och längtade intensivt efter en starköl. Måste återfå fattningen, hålla nere ångesten. Aeroflots linje SU 216 till Moskva ropades ut och snart steg den lilla TU-134: an upp genom snöfallet med ett dussintal passagerare. Det serverades svensk mat och jag fick min öl och kunde slappna av en smula och resonera om det som låg framför. Hadar verkade lugnare. Han hade rest utanför Europa tidigare, till USA, och han hade inte heller något barn att sakna direkt. Ulla hade varit i mer opposition mot vår resa och var inte ens med och vinkade av honom. Vi hade ett dygn i Moskva genom planbytet till Delhi och vi hade skaffat visum för att hinna med en titt på den sovjetiska huvudstaden. Men vi visste inte om Aeroflot ordnat hotellrum och vem som i så fall fick betala detta. Varken resebyrån, ryska ambassaden eller Aeroflot hade kunnat ge något svar. Men det fick väl ge sig. Både Hadar och jag var optimister och i Hadars glada sällskap släppte också efterhand min oro. Han verkade vara en idealisk färdkamrat: positiv, nyfiken, tålig, engagerad, intresserad, ödmjuk. Var som mig ute för att se och lära. Hadar och jag hade lärt känna varandra genom våra flickvänner för ett par år sedan och när jag första gången berättade om min dröm att resa till Sydostasien sade han direkt: ”Ja för fan, det låter häftigt. Jag kommer med!” Och så skrattade han med tindrande ögon och ölskum i skägget. Då var det först också meningen att Gunder skulle med, men när jag senare ändrade färdplanerna flera gånger var Hadar ständigt lika positiv till de nya. Kunde knappast få en bättre färdkamrat. Moskva Planet landade på Sjermentjovo i den sovjetiska huvudstaden med 8 miljoner invånare, Europas största stad. Det var väntan och kontroll, väntan och kontroll igen. Ryggsäckarna tömdes på prylar och den kraftigt byggda tulldamen studerade extra noggrant och förundrat det medförda stormköket. Hadar och jag gick sedan runt och sade frågande: ”Transit” till de uniformerade funktionärer vi såg och blev så småningom hänvisade till ett särskilt väntrum. Snart kom så en buss fylld med marockaner och östtyskar och hämtade upp oss och så färdades vi genom mörkret in mot mer centrala delar. Det påminde om en färd från Arlanda över Uppsalaslätten in mot Stockholm. Små gårdar i början och så fler och fler höghusförorter närmare storstaden. Belysta gångvägar ledde från bostadsområdena ut till välutrustade hållplatser vid transportleden. Även tunnelbanestationer dök upp med ett stort lysande M vid entréerna och åtskilliga folksoldater med röd stjärna i pälsmössan. Bussen stannade framför Hotell Aeroflot, inte långt från Dynamostadion, vid den livliga Leningradskij prospekt – ett bra läge – och den svit vi tilldelades hade två rum och toalett med dusch. Det var oväntat hög standard. Samtidigt var rummen slitna. Tapeterna var avskavda bakom sängarna, där gästerna troligen lutat sig mot. Stilen var mörkt 40-50-tal med grova snirkliga möbler och brokigt mönstrade tunga överkast. Både Hadar och jag låg länge på sängöverkasten och grunnade på vår nya situation: att vi var på väg och det kändes som att vi skulle vara det under mycket lång tid framöver. Vi insåg också att vi borde ha köpt sprit på planet, men vi tänkte inte så långt, bara liksom följde med. Det var så mycket. Hadar ville bara sova, men jag gav mig ut längs hotellkorridorerna i jakt på öl eller något att dricka och fann till slut en bar där det satt några östtyskar. Men det fanns inget öl eller annan alkohol. Det fick bli mineralvatten och ett par brödkringlor för 85 kopek. Det var svårt att ta sig ur den sköna sängen nästa morgon när min alarmkronograf pep. Hadar vände sig och somnade om direkt, medan jag med stor viljeansträngning släpade mig upp. Vi hade bara denna dag att titta på den sovjetiska huvudstaden så det gällde att använda tiden. Hängde vid fönstret ett tag och såg ryssar i tjocka rockar och varma pälsmössor röra sig i soldiset utanför Aerovokzal, som såg ut som en inrikesflygplats. I väntan på att Hadar gjorde sig i ordning läste jag sedan Moskow News om tv-serien The Unknown war, som visats i svensk teve under namnet Fronten i öster. På frågan varför man namnändrat den USA-producerade serien citerades Dagens Nyheter: ”Ett krig där 20 miljoner ryssar dödades kan inte vara okänt.” Jag begrundade det. 20 miljoner! Och siffran kunde vara riktig. Andra världskriget lär totalt ha kostat 56 miljoner människor livet. 31 av dessa miljoner var civila; en siffra som då inkluderar de nära sex miljoner avrättade judarna. Nära sju miljoner tyskar stupade också. Det var oerhörda siffror. De 220 000 omkomna amerikanarna verkar lindrigt i sammanhanget, men volymen gör att man tappar begreppen. Jag blev tungsint direkt på denna resas första hela semesterdag. En riklig frukost i hotellrestaurangen höjde dock humöret och Hadar och jag åkte snart en trådbuss längs Leningradskij Prospekt och Gorkijgatan fram till Röda Torget och Kreml. Det fanns ingen konduktör utan man fick själv stoppa ner avgiften, fyra kopek, i en burk och veva fram biljetten. När bussen blev full skickade man pengar och biljetter mellan varandra. Den som råkat hamna närmast biljettapparaten fick agera konduktör under färden. Alla verkade betala. Här var man uppväxta med gruppsykologi och solidaritet och priset var ju också synnerligen humant. Det var trångt med folk på trottoarerna längs Marksa Prospekt och vi följde strömmarna av pälsar och tjocka rockar genom breda tunnlar under den stora gatukorsning som fått namnet Oktoberrevolutionens femtioårsjubileum. Så kan en gatukorsning få heta enligt den sovjetiska propagandaterminologin. Tunnlarna ledde till Röda Torget. Längs ena kortsidan syntes det Historiska museet, en röd tornförsedd tegelbyggnad från 1800-talet; längs ena långsidan låg det stora vita statliga varuhuset GUM – en förkortning av just Det Statliga Varuhuset. Den andra långsidan upptogs av den långa höga Kremlmuren med granar planterade framför och vid en centralt placerad port, där svarta limousiner rullade ut och in, låg Leninmausoleet med en ständig kö av besökare framför. Vi sällade oss till de köande, men hade inte ro att vänta utan nöjde oss med att se ett vaktombyte. Ryssarna omkring var inte bara väl påbyltade - det var snö på marken och bra många minusgrader - de var också påfallande överviktiga; kvinnorna närmast rultiga. Men större delen av den påpälsade skaran på Röda Torget var nog inte moskvabor. De flesta var samlade i små grupper runt gestikulerande guider. De kom troligen från de olika delarna av detta jätterike; 50 gånger större än Sverige! Så även om det var svårt för sovjetmedborgarna att få tillstånd att resa utomlands, så kunde de resa inrikes längre än de flesta i väst gjorde. Å andra sidan krävdes tillstånd för det också! Torget dominerades av den färggranna mosaikklädda och lökkupolspritsade Vassilijkatedralen från 1500-talet. Den bestod av tio sammanbyggda kyrkor, som sinsemellan var olika. Alla hade lökkupoler, men i olika mönster och storlekar. Det fanns små kupoler på spetsiga torn medan andra hade knottrig eller läckert bandad yta. Restaureringsarbete pågick ständigt. Det var sannerligen en sagokyrka och legenden säger att tsar Ivan den Förskräcklige frågade arkitekterna om de kunde bygga någonting vackrare eller upprepa vad de gjort. Då arkitekterna svarade jakande befallde Ivan att deras ögon skulle stickas ut, så att ingen byggnad i världen skulle bli vackrare än Vassilijkatedralen. Det var mycket kallt; kanske neråt minus 20 och Hadar och jag hade på oss alla kläder vi hade med, men frös ändå. Den bleka solen värmde inte. Vi försökte värma oss med att prata om vad vi var på väg till, men ännu låg snön på marken i Alexandrovskiparken och vi sökte upp elden vid Okände soldatens grav. Det lilla Katedralstorget inne i Kreml var verkligen fint. Torget härstammade från 1300-talet och var centrum i det gamla Moskva och det omgavs av underbart vackra 14– och 1500–talskyrkor med vita fasader och gyllene kupoler: Uspenskijkatedralen, Rizpolozjeniekyrkan, Fasettpalatset, Blagovestjenskikatedralen, Archangelskijkatedralen, klocktornet Ivan Velikij. Jag var så överväldigad och överraskad av att hitta detta innanför Kremls höga grå murar att jag utnämnde torget till världens vackraste. Här fick Bryssels Grand Place och Venedigs San Marcos en svår konkurrent. ”Synd att det inte finns någon restaurang vid torget där man kunde sitta och ta in miljön”, sade Hadar. Liksom på Röda Torget stod turisterna i klungor runt guiderna och alla hade tjocka mörka kappor eller pälsar. Vi gick förbi Stora Kremlpalatset, såg ut över Moskvafloden och beskådade Tsarklockan, världens största, som sprack vid gjutningen. 200 ton skulle den väga. Mitt emot satt Lenin staty och genom Spasskijtornet kom emellanåt partifunktionärernas bilar, de enda som tilläts i Kreml. Sedan vi återfått våra stora axelväskor, som vi tvingats lämna i en effektförvaring utanför Kreml, dök en kille i dunjacka upp och ville växla till sig dollar. Med sin ljusblå pösiga dunjacka och Leejeans var han en ovanlig figur bland det grå och mörka. Han betalade tre rubel för en dollar, medan den officiella kursen var ½ rubel för en dollar; en viss skillnad. Åter på hotellet efter en trång spårvagnstur, fick vi kuponger som berättigade till en riklig middag med fisk, soppa, biffstek, glass och te. En glad ryss vid bordet bredvid bjöd på kaukasiskt vin. Inte undra på att ryssarna var tjocka om de alltid åt och drack på detta vis. Hadar och jag blev så mätta att vi bara måste upp på rummet och vila efteråt. Men inte länge. Vi hade bara denna eftermiddag i Moskva. Vi letade något typiskt ryskt i butikerna längs Leningradskij Prospekt, t ex Matroska - de dockor som passade i varandra. Men det fann vi inte. ”Det är antagligen omoderna”, konstaterade Hadar. Det var en massa krimskrams i butikerna och dyrt också. Vid Dynamostadion fanns tunnelbanestation och vi betalade fem kopek i en automatspärr och fick grönt ljus. Det fanns ingen spärrande grind, bara en grön eller röd lampa. Systemen byggde på ärlighet, som verkade fungera ihop med lågt pris. En lång rulltrappa följde och ett fint tunnelbanetåg; inget klotter där inte. Men information var en brist. Det som fanns eller hördes var bara på ryska och vi fick gå på chans. Inte många av medpassagerarna förstod vår engelska heller. Vi fann i alla fall den klassiskt sobra Majakovskistationen där det valvade taket stöttades av pelare i röd marmor och blänkande metall. Vid Belorusskaja försökte vi byta till Ringlinjen och följde markeringen: Borode y runge, vilket såg rätt ut, men icke. Vi fördes av en hop människor ut på torget framför Vitryska stationen. Överallt i den vackra gröna stationsbyggnaden och ute på Gorkijgatan köade folk. Gummor med hucklen och korgen på armen och gubbar med keps och sliten portfölj. De fick verkligen köa och köa för allt. Vid Majakovskiplatsen stod poeten högrest staty framför hotell Peking och Hadar och jag promenerade nu på trötta ben tillbaka till vårt hotell och den buss som skulle föra oss transitpassagerare åter till Sjermentjovo. På flygplatsen skiljdes Hadar och jag från medpassagerarna av en kvinnlig intouristguide och medan de andra försvann uppför en trappa ledde hon oss genom flera kontroller med bara ett stopp då våra ryggsäckar genomlystes av en stor röntgenapparat. Jag fasade för filmerna. Snart var vi i avgångshallen, fortfarande med säckarna på ryggen och intouristguiden bara försvann. På detta vis kom vi och ryggsäckarna ombord på flight SU-535 till Delhi, Indien. Det var en Iljushin, ett större och finare plan än det som tagit oss till Moskva. Ryggsäckarna stuvades längst bak. Vi serverades rysk kaviar och champagne och försökte sedan sova. Skulle vakna upp i en annan värld. Förhoppningsvis Indien. Jag kände mig utmattad och slöt ögonen. Det hade varit intensivt. Moskva gav mera än jag väntat, utan att kosta något extra. Suveränt. Men fortsättningen? Det fanns oro, spänning. Jag hade läst på och hört mycket om Indien, men vad var detta värt på plats? Delhi, Indien Kändes som en svensk sommarmorgon när Hadar och jag och Umberto, en skäggig italienare från Treviso, som kommit med samma plan, prutade med taxi- och rikshaförarna på resan in till centrala Delhi från flygplatsen. ”Kör till ett billigt hotell mitt i smeten”, bad vi och väntade ut det bästa budet. Det blev en vild färd med skooterriksha och vi hade alla klämt oss in i en farkost gjord för två. Vi höll i oss och bara glodde. Färden gick först genom New Delhis luftiga kvarter med stora villor, men i skogspartierna syntes apor i träden och längs bullerplank låg rader med enkla hyddor, där kvinnor satt på huk och tillredde måltider över öppna eldar och mörka män insvepta i vita skynken stod i grupper och rökte. Vi nådde allt kompaktare och rörigare stadsdelar och trafiken tätnade. Kor strövade stillsamt bland cyklister och fotgängare. Bussarna var fullpackade, lastbilarna nerslitna och överlastade, taxibilarna buckliga. Det var långsamma oxkärror och privatbilister och galna cykel- och skooterrikshor och alla verkade röra sig där det gick att komma fram, om det så var mot färdriktningen – Indien hade vänstertrafik. Bebyggelsen var kompakt, låg, skjulartad. Till sist svängde rikshan in på en gata där även den egentligen var ett för stort fordon. Vi kröp och tutade oss igenom folkmassan. Halva gatan var ockuperad av försäljare och chapattibagare, med små ihopfällbara butiker; av tiggare, lekande barn, folk som lagade mat, vilande kor, alltmöjligt och på resten samsades fotgängare, cyklister, getter och andra djur. Doften var tät av matos, djurspillning, svett, rök och olika bränslen och det hördes ragamusik och svajiga indiska schlagers och pinglande ringklockor, och utrop och hetsigt tal på hindi och hostningar, harklanden och skratt. Vi tre på rikshan tjöt av lycka. Det var en fest för alla sinnen. Det var som vi hoppats, fast mer. Indien slog knock på oss direkt där längs Pahar Ganj, som gatan hette. Vi hade bett skooterrikshaföraren köra oss till ett billigt hotell mitt i smeten, och där var det: Vivek! Umberto ledde prutandet. Han skulle stanna länge i Indien och var extremt snål, men jag sökte också lågbudget och stöttade honom, medan Hadar var mer besvärad när vi avböjde rum efter rum, tills vi äntligen lyckades få två fula rum för totalt 40 rupier eller knappt sju kronor per man. Rikshaföraren fick halva beloppet. Han hade troget väntat ifall vi ville pröva ett annat hotell. Umberto tog det mindre och risigare rummet, medan Hadar och jag tog det större och något bättre. Men det var ändå i uselt skick: smutsigt och påvert; bara ett snett bord, två sängar med solkiga madrasser, en fläkt i taket och en lutande garderob som visade sig vara tillhåll för kvarterets myggor. Rummets enda fördel, utöver priset, var att fönstret vette mot den livliga gatan och vi kunde hänga där och studera gatulivet. Husen längs gatan hade alla platta tak och var blandat byggda i en-, två- eller tre våningar; vårt hotell tillhörde de mer rejäla husen i tredje kategorin. Dessutom bodde det folk ovanpå taken, där man byggt små skjul eller sov under bar himmel. Våra två rum var faktiskt också uppmurade på taket, vilket gjorde att vi hade en stor takterass utanför och vid utsikt. I ett annat takskjul fanns en ståtoa och en vattenkran att tvätta sig vid. Vi var alla tvungna att vila ett tag innan vi skulle våga oss ut i den obeskrivliga röran där ute i verkligheten. Vi var alla bleka och omtumlade av intryck och trötthet. Jag låg och tittade på den snurrande slitna fläkten och kände mig liten. Gömde mig ett tag i sovsäcken. Vi var flugskitar i detta jätteland, som vid den här tiden hade närmare 640 miljoner invånare på en yta som var mer än sju gånger Sveriges. Delhi, dit vi kommit, hade uppskattningsvis 4 milj invånare, men allting var bara skattningar. Så småningom vågade vi oss i alla fall ut för att studera omgivningarna, samla information; försöka få tag på en karta, kolla kommunikationer in till centrum av Delhi. Umberto försökte också att ringa till kompisar i Bombay, men det var krångligt och han fick ge upp. Men mest blev det att vi studerade gatulivet som verkligen var mångsidigt och rörigt. Det var som uppexalterade scener ur en Jacques Tati-film: människor, djur, fordon, fruktstånd och skrot flängde omkring och beblandades i en makalös kompott. Män med alla upptänkliga brokiga klädedräkter, utom möjligen kavaj och slips, tilltalade oss i ett: ”Var kommer ni ifrån? Gillar ni Indien? Hur länge tänker ni stanna? Har ni sett Taj Mahal?” Eller så frågar de om vi har något att sälja eller om vi vill köpa något och barn följde efter i en svans och tiggde pengar av oss. De äldre tiggarna, många svårt handikappade stack bara ut händerna och försökte stoppa oss och beveka om en allmosa. Vi insåg direkt att det inte gick att sprida rupier omkring oss. Behovet var för stort och skulle vi ge till två barn, skulle strax fyra dyka upp. Däremot gav vi gärna till de gamla och svårt skadade tiggarna, varav flera tog sig runt i trälådor med hjul. Vi såg att även den inhemska befolkningen skänkte dem några pfaisa. De flesta vuxna försökte dock sälja eller göra något för pengar. Hadar stannade gärna upp och svarade på tilltal och vi fastnade ständigt framför spåmän, religionslärare och olika mystiker. Då även Umberto hade dragning åt det mystiska kunde jag bara stå en bit bort och stöna när någon ville smeta en tilak på deras pannor med röd eller gul färg, vilket skulle ge tur och visa att de deltagit i en hinduisk ceremoni, eller någon annan försökte sticka långa nålar genom deras örsnibbar, vilket skulle ge förnimmelser av den indiska musikens väsen. Plus antagligen en hel del andra förnimmelser. Trots att det gick långsamt tog vi oss sakta från det tätbebyggda Pahar Ganj – distriktet till det luftigare New Delhi och dess centrum kring den stora rondellen Connaught Place. Där var byggnaderna stora vita i brittiskt kolonial stil med arkader bakom pelare där talrika bokhandlare slagit sig ner. Vi följde den breda huvudgatan Janpath fram till en restaurang, Dark View, för att pröva den första indiska måltiden. Det var verkligen – som namnet antydde – mörkt därinne, innan ögonen vande sig efter det starka soldiset ute. Det kändes dessutom kallt då luftkonditioneringen dånade så att det stänkte vatten. Umberto var vegetarian och valde därefter, medan Hadar och jag åt en kryddstark chicken curry. En stor vattenkaraff ställdes fram på bordet och Umberto stoppade desinficerande tabletter i den så att vi vågade dricka. Men vattnet smakade inget vidare, om det nu var vattnet eller tabletterna och vi undvek framledes vatten om det inte helt säkert var kokt. Umberto var lågmäld och filosofisk med glasögon och stort svart skägg. Han hade länge drömt om och planerat denna resa hemma i Treviso och Venedig, där han studerade konsthistoria och konsthantverk. Han räknade med att resa runt i Indien några månader och sedan ta sig till Nepal och där vistas en tid i buddistkloster. Det här var en slags pilgrimsfärd för honom och han var ödmjuk i hela sitt väsen. Han såg redan betydligt mera indisk ut än vi i sin stora vita utanpåskjorta, blå lätta bomullsbyxor, sandaler och en enkel tygkasse över axeln. Hadar och jag bar jeans, t-shirts, gymnastikskor och stora axelväskor. Pass och pengar hade vi som Umberto i en halspåse eller ett midjebälte under kläderna. Att Umberto var väl förberedd märktes också på hans bättre insikter i hinduism och buddism och vi hade ett berikande samtal till några koppar te efter måltiden, som förresten bara kostade några kronor. Vi kände alla till att hinduismen var den dominerande religionen i Indien och att den var komplex och mer än 3 000 år gammal och präglade dess anhängare på många sätt. Men Umberto undervisade oss vidare om hur religionen uppstod sådär 1 500 år f Kr då ariska stammar svämmade över den indiska subkontinenten och lovsjöng Det Ena, Det All-Ena; Brahman, allts ursprung. Det förkunnades i Vedalitteraturen att Sanningen är En. Men den benämndes med olika namn; olika egenskaper fick olika namn. Därför verkar det som att hinduismen har så många gudar. I själva verket är det i huvudsak tre: Brahma: skaparen, vishetens gud; Shiva: förstöraren och återuppbyggnadens gud; ofta avbildad dansande och omgiven av gudinnor och djur. Hans konkurrent i popularitet är Vishnu: bevararen, som uppträder i en rad inkarnationer när människorna behöver hjälp. Ett par av de viktigaste är Rama och Krishna. Andra gudaliknande väsen som har vävts in i den anpassningsbara hinduismen är Buddha och Jesus. 80 % av indierna bekände sig till hinduismen. Därnäst största religion var ännu vid denna tid Islam, trots de stora folkvandringarna och stridigheterna i samband med uppdelningen av den brittiska kolonin i hinduiska Indien och mohammedanska Pakistan. 47 miljoner valde att stanna kvar i Indien. 11 miljoner var kristna och 8 miljoner var sikher. Sikherna tog avstånd från kastsystemet och tillbad bara en gud. Religionen härstammade ur hinduismen och hade sitt centrum i delstaten Punjab. Dess främsta helgedom var det Gyllene templet i Amritsar, som till lockelse för oss erbjöd fri logi för pilgrimer och lågbudgetresenärer. Efter fördjupningen i religionen tog vi ett nappatag med den ökända indiska byråkratin och försökte boka tågbiljetter till Jaipur i delstaten Rajasthan. Med en skooterrikshaförare som guide åkte vi först till Northern Railways huvudkontor. Indian Railways, som vid denna tid var världens största företag, sett till antalet anställda, cirka en miljon och var uppdelat i geografiska divisioner. Först fick vi vänta på ett tillstånd att besöka kontoret hos vakten vid ingångsgrindarna. Därefter fick vi vänta någon timme på att få ett bokningsbesked från en anvisad tjänsteman. Med detta i hand for vi raskt med skooterrikshan till Old Delhi – stationen för att hämta ut biljetterna, vilket måste göras före en viss tid samma dag. Det blev en närmast farsartad färd på allt gyttrigare gator och vi klamrade oss fast alla tre och väntade på smällen som bara borde komma. Kor, kärror och folk dök upp precis framför oss när vi brakade fram i osannolikt hög fart. Jag tänkte på en gammal Abbott & Costellofilm, som jag såg som barn, där Abbott av misstag hamnade på förarplatsen i en racerbil och då han inte kunde köra förirrade sig bort från tävlingsbanan och in till staden där han är millimetrar från att braka in i grönsakskärror och poliskonstaplar innan färden slutade i ett kontorslandskap – på andra våningen! Mot alla odds nådde vi ändå järnvägsstationen och fick betala ett alldeles för högt pris för färden då vi missat att göra upp i förväg, vilket man måste göra. Vi tyckte väl att vi blivit lite bekanta med föraren efter att ha berättat om våra respektive hemförhållanden och liknande och föraren sade: ”Vi är goda vänner och då ska man inte behöva diskutera priset.” Men det skulle man alltså. Annars blev det fem gånger mer än gängse pris. Ändå långt ifrån svenska förhållanden så det var bara att skratta åt tingens förhållande och betala. Alla försökte att luras, men om man kommit överens, då höll man ord. På järnvägsstationen fick vi först köa för att få bokningsbeskedet stämplat av en stationschef innan vi kunde ställa oss i kön för biljetter till Jaipur. Där satt två tjänstemän, som bägge skulle kontrollera uppgifter och stämpla och därmed också kontrollera varandra. Uppgifterna skrevs in i stora mappar som hölls ihop av snören och som var travade i högar bakom dem. Den ene tjänstemannen tittade på bokningsbeskedet, stämplade, letade upp rätt mapp och rätt sida och skrev upp namn och andra uppgifter. Lämnade över mapp och bokningsbesked till den andra tjänstemannen, den överordnade, som kontrollerade uppgifterna, stämplade också och signerade, samt överlämnade det hela åter till den förste som då skrev ut tågbiljetterna och gav dem en sista stämpel. Utanför stationen var det slagsmål mellan två män innan poliser dök upp med stora påkar och brutalt såg till att männen fick annat att tänka på. Annars var både poliser och slagsmål sällsynta trots det oerhörda folkvimlet, fattigdomen, striden om uppehälle och utrymme. Vi gissade på att religionens icke-våldsbudskap var orsaken. Att man måste tänka på sin karma: det du gör i detta liv påverkar ditt nästa liv. Vi gick Chandi chowk mot Lal Kila. Försökte, rättare sagt, för hela tiden ansattes vi av rikshaförare som raggade kunder och inte kunde begripa varför en västerlänning, som förstås hade råd att åka, ändå gick. Men vi ville det. Man lärde känna staden, platsen, bättre på det viset. Fast det var svårt, nästan omöjligt. Trottoaren var fylld av försäljare och tiggare eller familjer som bara bodde där, så man var tvungen att gå ute i gatan bland rikshor, kor, cyklar, bussar, lastbilar, taxibilar och ett fåtal privatbilister. Många ville stanna och prata med oss också: yngre män i utåtsvängda byxor och utanpåskjortor, men även äldre i löst sittande vita långskjortor och vida bomullsbyxor eller virade benkläder. Det var alla möjliga klädstilar, men mest ledig bekväm klädsel och få kostymer med slips. De flesta kvinnorna bar saaris, ofta i vackra färger i skarp kontrast till männens klädslar i olika nyanser av vitt och grått. Lal Kila, Red Fort, var byggt i röd sandsten, mäktigt dominerande i centrum och uppförd under den mest kände mogulhärskaren, Shah Jahans styre 1639 – 1648. Han var också känd för Taj Mahal i Agra. De flesta stora byggnadsverken i norra Indien härstammade från stormogulerna under 15- 1700-talet. Indien hade dock varit under muhammedanskt styre redan från 1200-talet då sultanatet Delhi bildades. Sedan dess hade Delhi raserats och byggts upp igen under flera härskare. Det Shahjahanabad som Shah Jahan började bygga 1638 kallades: det sjunde Delhi och från denna fanns ännu en hel del kvar. Förutom Red Fort den magnifika Jama Masjid – moskén och den gamla stadsplanen kring Chandi Chowk; det som många likt ossi tyckte var de intressantaste delarna av Old Delhi. Det fanns här och där också rester från de äldre stadsbildningarna, för hus och monument byggdes inte nödvändigtvis ovanpå varandra, utan bredvid. Vi vilade på trappan framför en av de stora portarna till moskén, omtumlade av den röra och svält som präglade de omgivande kvarteren. Indien var kontrasternas land och runt de pampigaste byggnaderna rörde sig de fattigaste, sjukaste, hungrigaste människorna. Halvdöda kunde de ligga nedanför trapporna. Små nakna barn gick gråtande omkring och tiggde. Det gick inte att hålla misären ifrån sig. Vi tittade tysta – storögt, tårögt. Runt moskén var det också mer eller mindre improviserade loppmarknader. Man sålde cykelskrot och slitna kläder och vad man kunde avstå från. Några satt på huk och sålde rostiga och udda skruvar, där man kunde botanisera om något saknades i den egna samlingen. Andra försökte sälja service av allehanda slag. Det var ett ständigt frågande och krängande och det kändes snart inte någon poäng att försöka svara artigt eller avböja med några ord. Jag kände mig påträngande, snokande i misären, när jag försökte fånga det hela på bild. Kameran kunde upplevas provocerande och den hade ändå svårt att fånga in stämningen och alla dofter: bensin, kroppsvätskor från människor och djur, tobak, rökelse, kryddor, frukt, grönsaker, rök från eldar; och alla ljud: ropande, tutande, ringande, pinglande, hostande, harklande, skramlande, brölande – ett ständigt sorl. Vi vandrade åter till hotellet, helt och djupt tagna av alla främmande och intensiva intryck. Hadar gick främst med långa kliv; Umberto och jag sicksackade oss fram efter honom. Mörka trånga gränder ledde från de större gatorna. Ledde in till än kompaktare folkmyller, än större misär. Old Delhi var ett av jordens tätast befolkade områden. Från Chown Bazar och Ajmeri gate nådde vi åter Pahar Ganj och Vivek hotell, via en bro över järnvägen som avgränsade Old Delhi från övriga Delhi. På bron låg en man till synes död på trottoaren i en onaturlig ställning bland skräp och cementrör. Det blev kväll och ännu 30º varmt när vi återkommit till det röriga men trevliga området där vi bodde, halvvägs mellan Old och New Delhi. Några barn försökte pricka oss med ballonger fyllda med rödfärgat vatten. De tjuvstartade Holifestivalen, som skulle börja nästa dag. Vi tre flydde in på restaurang Leema och fick oss lite grönsaker med chappati och te för några kronor. Chappati är platta pannkaksliknande bröd, bakat på vete. Ofta satt bagaren på ett bord halvvägs ute i gatan och massproducerade bröden, som sedan serverades i travar till dal, en bönsörja som man åt med brödet; standardmaten. Det var ingen fin uppläggning och bordsskicket var inte heller det bästa och man åt med fingrarna, men det var billigt. Holifestivalen höll på utanför våra fönster och Pahar Ganj låg relativt öde. De flesta betraktade händelser från fönstren eller från de platta taken. De som trots allt måste ta sig fram längs gatan bombarderades av färgfyllda ballonger. Värst var det för ett västerländskt par i cykelriksha. Rena gatloppet! Det var våren som firades, enligt en indier som betraktade skådespelet från taket liksom Hadar och jag. Vi ville inte riskera våra kläder med att gå ut och hade inga enkla vita tygstycken som indierna. Vi hade alltså förflyttat oss från hård vinter i Sverige och i Moskva till våren. En vår som mer liknade vår svenska sommar och vi firade genom att beställa upp te och omelett på rummet av en boy. Det var en märklig känsla att sitta i det fula smutsiga rummet och bli uppassade som paschor. Men det skulle vi få vänja oss vid. Indierna tog alla upptänkliga chanser att tjäna en extra rupie genom servilt uppträdande, särskilt mot västerlänningar. Men vi såg få. Och de vi såg var i vår ålder och oftast iförda den lediga indiska klädedräkten för att bättre smälta in och lättare kunna röra sig på gatorna. Det fick vi nog också försöka med. Vi diskuterade mängden rikshor på gatorna. Det var ingen turistpryl i sig utan det viktigaste transportmedlet. Landet hade en förmögen över- och medelklass som förstås flitigt använde dessa. Att de kretsade kring turister berodde nog mest på att de kunde vigga mer pengar från dem. Men tänk att vara rik i ett land som var så billigt att leva i! Där man kunde hålla tjänstefolk för ett par hundra kronor i månaden. Men de rika jagade kapitalvaror som var svåra att få tag på i detta protektionistiska land. Kapitalvarubristen var ännu mera påtaglig i Moskva. Och där var också långa köer och trängsel i bussarna. Men sedan var det slut på likheterna. Kontrasten var i övrigt nästan total. Den utpräglade inriktningen på affärer och service vi såg omkring oss i Delhi var antagligen en kolonial kvarleva. Teknologin hade nått längre när det gällde service än när det gällde produktion. Det fanns elektriska fläktar i taket och bensindrivna skooterrikshor, men elektriska borrar och motordrivna lyftredskap saknades vanligtvis. Folk skjutsades en aldrig så kort sträcka i riksha medan tunga prylar transporterade för hand eller med dragkärra. Det var en uppsluppen stämning ute på gatan. Männen kastade ballonger och skrattade. Kvinnorna stod i grupper och såg på. Det var en markant skillnad mellan könen. Männen pratade, deltog, slet, rökte, spottade, harklade sig och levde om. Kläderna var vita eller gråa och ofta smutsiga och trasiga. Kvinnorna däremot var diskreta och skred fram med högburna huvuden och iförda vackra, rena, färggranna saaris längs de smutsiga, bullrande, doftande gatorna, som de liksom ignorerade, som att de befann sig i en annan upphöjd sagovärld. Kanske var det så. Kanske kände de sig som prinsessor i de sagovärldar som utmålades i den romantiska biorepertoaren och veckopressen. De väntade på en prins, inte på en chapattibagare eller en cykelrikshaförare. En ko med dess kalv väckte munterhet när den jagade folk nedför gatan. De heliga korna var normalt beskedliga, där de strövade omkring fritt på gator och torg; men dessa hade nog blivit störda av alla vattenballonger. Fast visst kunde korna vara tjuriga och egensinniga annars också. De ordnade konstant trafikstockningar när de behagade lägga sig mitt i vägen. De verkade själva tycka att de var förmer. När ballongkastningen avtagit framåt eftermiddagen vågade Hadar och jag oss ut och blev skjutsade av två sikher i stora svarta skägg och röda turbaner med skooterriksha till Qatab Minar i södra Delhi. Minareten från 1200-talet var 73 meter hög och ett minne från Det Första Delhi, Lal-Kot, då muslimerna invaderade landet. Det var behagligt fridfullt i ruinområdet och vi kunde ostörda ligga i gräset och gnaga apelsiner. Det var skönt att vila sig från oväsendet på Pahar Ganj. Hur kunde folk leva i den röran? Vi smög undan redan andra dagen! Vi besteg den imponerande minareten via en trappa på insidan och det kändes hissnande och otryggt. Jag tänkte på det lutande tornet i Pisa. Men det var värre, genom att det lutade. Sikherna körde omkring med oss hela eftermiddagen och visade stolta upp ett sikhtempel och de mäktiga regeringsbyggnaderna i New Delhi. Vi kunde konstatera att Delhi rymde väldiga kontraster: New Delhi med lummiga villakvarter, breda gator och pampiga byggnader i brittisk stil och Old Delhi med kompakt, låg bebyggelse, trånga gator och en enorm överbefolkning. Vår gata, Pahar Ganj, låg i en gränszon. Trångt, mycket folk och ett väldigt oväsen, men ändå med positiv stämning och färre tiggare; färre svältande än i de mörka kvarteren bakom Jama Masjid. Längs gatan låg många textilaffärer, som var helt öppna mot gatan. Försäljarna satt förväntansfulla på kuddar med korslagda ben och väntade på kunder. De fina sidentygerna kostade förhållandevis mycket. Minst 75 rupier för ett par meter. Men det kunde vara underbart vackra tyger. Det gick åt sju meter tyg för en saari, så man fick räkna med 150-200 kronor för tyget om man ville ha hög kvalitet. Fried dal with chappati var standardrätten i norra Indien och vi prövade på den på ett litet slibbigt ställe där servitören kom med tummen i linssoppan och stänkte omkring dalsås när han slängde ner tallriken på det enkla bordet, märkt av tusentals måltider före denna. Den ärtsoppsliknande dalsåsen var mycket starkt kryddad och vi svettades floder medan vi smetade i oss den med chappatibrödet. Det beställda teet kom först efter maten och det framställda vattnet, vilket var den vanligaste måltidsdrycken, vågade vi inte dricka. Jag hade svårare än Hadar med chilikryddan. Men billigt var det, under två kronor för dal med chappati. Inga bestick och man åt med högerhanden och gömde den vänstra för att inte glömma sig. Stig Hägglund

Kommentera här: