I Nytt Liv del 3 - 1992 21 maj 2014, 18:44 Stan Products © Stig Hägglund (2014) I Nytt Liv 1991 - 1993 Innehåll: Avsnitt 1) 1991 del 2; Avsnitt 2) 1991 del 3; Avsnitt 3) 1992 del 1; Avsnitt 4) 1992 – 2; 2c) 1992 - 3, 2d) 1992 – 4, 2e) 1992 – 5, 2f) 1992 – 6, 2g) 1992 – 7, 2h) 1992 – 8, 2i) 1992 – 9, Del 3a) 1993 – 1, 3b) 1993 – 2, 3c) 1993 – 3. Avsnitt 3 Armsjön - Flyttning 1992 - 1 Vinter Året började blåsigt. Men då menade jag väderleksmässigt. Flera plusgrader och kastvindar. För egen del hoppades jag att det skulle blåsa åt rätt håll under året och att jag skulle få luft under vingarna… Katarina åkte hem tillsammans med sin bror Erik. Jag hade hoppats att hon skulle stanna kvar några dagar till, men hon kände sig trött efter förkylning och med mens och hon tyckte att jag skulle få vara själv med Gunder som haft lite svårt att dölja besvikelsen över att polaren hade en flickvän. Ändå kändes det lite som hon var på väg ur vårt förhållande när hon packade ner det nattlinne hon hade haft hos mig flera veckor. Att det behövde tvättas var hennes egen förklaring. Bland nyårslöftena fanns att jag skulle motionera och hålla nere vikten och dra ner på feströkningen av cigariller, som lätt gjorde mig illamående. Om jag hann med alla förberedelser så ville jag resa tillsammans med Katarina till hösten, men det kanske fick skjutas upp. Skulle åka skidor och så var det både vinter – och sommar – OS. Dessutom EM i fotboll. Givna höjdpunkter framför teveapparaten. Gunder och jag spelade badminton och simmade i Njurunda sporthall och han sopade ut mig med 4 – 0 i set då jag missade massor av servar och tappade kondition. Gunders överlägsna rutin avgjorde då han spelade två gånger i veckan. I frustration simmade jag sedan 500 meter. Han lagade sedan pikanta köttfärsbiffar och vi drack vin och när han åkte hem verkade han nöjd med besöket. Jag åkte raskt och hämtade Katarina och gladde mig åt hennes sexiga uppenbarelse. Modern bjöd på västkustsallad och älgstek med vin på trettondagsafton och helgen slutade så bra som den kunde. Katarina sa att hon redan börjat planera för min 45-årsdag, så tydligen såg hon också vårt förhållande som långsiktigt. Isen lade sig spegelblank på Armsjön och jag var snabbt ute med skridskor och ispiken i min svarta skiddräkt, som Katarina stönade över: ”Skiddräkt från 70-talet med utsvängda ben och en indianmössa från Peru!” Hon såg på mig ömt, lite moderligt. Själv tänkte jag inte ens på att min uppenbarelse kanske inte passade i mode-katalogerna. Jag använde de kläder jag hade tills de verkligen var helt utslitna. Men det var så skönt att glida fram i det bleka midvinterljuset. I och med att sjön bredde ut sig åt söder togs all det solljus som ändå fanns till vara. Det kunde vara vidunderligt vackert också denna mörka årstid. Katten Skrållan klättrade löpkeligt på mig och sprang oroligt ut i kylan för att raskt komma in igen. Jag gav henne en kur p-piller. Helena berättade om en ny Anders, Anders H. Hon tänkte komma upp och hälsa på med ett gäng kompisar och hon hade kört i sin svåraste tenta hittills. Mor och jag åkte till Nordbanken och bråkade om fars skuld på en checkkredit, som hon stod som borgenär för. De ville ha 32 000 kronor och vi ville ha skulden avskriven. Det gick förstås inte, men jag fick i alla fall ta över fars Volvo av 80-års modell. En standardförbättring från min Volvo 75: a, som skulle skrotas. Katarina, Erik och jag såg Lasse Åbergs Den ofrivillige golfaren på Folkan och den var hyfsad utan att vara någon stor film. Jag fick också brev från Olga och Hellen. Olga visste om att jag hade ett nytt förhållande, men var glad för att vi kunde fortsätta kontakten. Vi hade bägge brutna långvariga förhållanden och utbytte tankar om framtiden. Olga skrev att hon kände att tiden nu var mer dyrbar. Att hon slösat tid genom att hon trott att hennes roll var att ställa upp i olika sammanhang; finnas där för andra; om det nu var man, barn, arbetsgivare eller väninnor. Nu ville hon bara engagera sig i saker hon verkligen ville själv. Däri låg också begreppet frihet; att använda tiden till det hon själv ville göra. Jag skrev mitt svar på en mekanisk Facit Privat. Att jag var svedd av tidigare förhållanden; att jag satsat tid och energi och blivit sårbar och att jag nu – som Olga – inte ville kompromissa bort för mycket att friheten, för ett nytt förhållande. Men då menade jag möjligheter att göra saker som jag gillade, t ex resa, läsa, skriva. Inte att jag skulle vara otrogen, en sådan frihet fungerade inte. Jag berättade också om att Katarina verkade vara tillräckligt stark och själv-ständig för att ge mig visst mått av eget utrymme. Jag fick brev från Hellen också. Hon hade flyttat ihop med kompisen Erling i Uppsala. Den sköna jul och nyårshelgen rundades av med glögg på 20: a Knut, men granen höll sig bra och fick hänga kvar ett tag till. Katarina var hos mig hela helgen och jag bjöd på sotare och vi spelade kort med modern och Janne och nästa dag bjöd modern på kåldolmar och marsipanstubbe och det spelades mera kort. Vi trivdes och Katarina och jag låg i sjömanssängen och pratade om barn, resor och boende och allt kändes möjligt. Katarina ville ha två barn, men var samtidigt beredd att avstå om inte jag ville. Jag lovade henne åtminstone ett, om bara jag fick fortsätta att resa. Vi pratade också om den stora resa vi skulle göra tillsammans, detta år eller troligen nästa och vi pratade om att pröva på att bo tillsammans lite längre perioder, på Alnö och i Armsjön, även om särboförhållandet hade många fördelar också. Jag började plocka kulor från granen men förmådde inte fullfölja. Den lyste så fint i mitt lilla vardagsrum, som jag trivdes så bra i och granen kanske var den finaste jag haft. Kanske var det sista julen där i min lilla stuga. Mycket talade för det. Kanske var jag på långresa, eller så bodde jag med Katarina i hennes lägenhet eller så bodde vi bägge i Stor-stugan. Att Armsjön skulle vara sålt kändes svårare att tänka sig. Men om de höga omkostnaderna skulle försvåra mina möjligheter att resa måste det bli så. Måste försöka hyra ut stället. Ordna lägenhet till modern. Men vilka ville hyra där ute hela vintern? Kanske ungdomar? Det var väl brist på ungdomsbostäder? Skapa kollektivboende. Armsjön skulle vara perfekt för kollektivboende. Samordna resor, flera byggnader, dela på skottning och annat underhåll, tryggare. Tog testmått och midjan var 86 centimeter, helt okey. Katarina vägde 62 kilo, men vägrade ta midjemått. Men hon hade gått ner sex kilo sedan vi träffades. Jag ville att hon skulle kämpa sex kilo till och hon kunde tänka sig tre. Hon hade ärftlig fetma och fick nog alltid kämpa. Men hur som helst hade vi bra på alla sätt och jag attraherades av henne. ”Jag släpper aldrig dig”, sa Katarina när jag skjutsade henne på en tjejträff och sedan modern till Gerd. Sedan körde jag den gamla gröna misshandlade Volvon till skroten i Gnarp och fick 1 000 kronor för den. Hade haft den sedan 1978 och kört i sådär 20 000 mil, så det var en trotjänare som med saknad skulle gå till bilhimlen. Ännu var det dagligen genomgång av papper och telefonsamtal på grund av fars bortgång. Det hade gått ett halvår, men kändes längre. Jag hade på något vis börjar ett nytt liv i samband med att han gått bort och jag träffat Katarina. Jag hade väl inte haft mycket kontakt med far tidigare under året heller, även om jag ofta satt bredvid honom. Han förstod inte riktigt vad någon sade, hängde inte med, hade på något vis redan lämnat oss för en annan tillvaro. Han kunde svara med ett kort leende och ett hest ”Va”? Men mest satt han bara och blundade eller tittade utan att riktigt se. Jag hittade en packe kärleksbrev som mor skrivit till honom under beredskapen 1940-41. Hon ville inte läsa dem. Det smärtade för mycket. Hennes livskamrat fanns 50 år senare inte mer. Jag läste dem. Det var mycket förmaningar. Svartsjuka kommentarer från bägge håll. Pannan i Armsjön kunde lägga av vilken dag som helst enligt rörmockarkompisen Örjan och jag försökte räkna på olika alternativ. Jag ville ha ett system som var lätt att stänga av eller dra ner med tanke på framtida resor. Egentligen el-värme, men nu var vattenburet system installerat. Jag fortsatte att skifta dag från dag i mina tankar om jag skulle sälja eller behålla Armsjön och mitt emellanåt frånvarande beteende oroade Katarina som drömt mar-drömmar om att jag lämnade henne. Men det ville jag inte. Tvärtom trivdes jag så bra i hennes lägenhet att jag gärna stannade där och jag trivdes ännu bättre med Katarina. Vi såg Eugene O´Neills En handels¬resandes död tillsammans där på tv. Fadern hade förgiftat relationerna inom familjen genom att blåsa upp luftslott, som i sin tur byggde på luftslott. Det blev en förljugen tillvaro och familjen växlade mellan att spela med eller försöka stick hål på ballongerna. Jag kände igen mycket av mina känslor och relationer till far. Jag skulle ha ingripit och slagit honom på käften för länge sedan, som Biff gjorde i dramat. Och som modern i dramat, så höll min mor lojalt på far ändå. Om jag sålde så kanske jag slapp de negativa tankarna. En kväll var jag ensam i Storstugan och kände att jag inte trivdes där. Att där kändes otäckt i tystnaden. Att far liksom tassade omkring, som också mor brukade säga att han gjorde. Funderingarna på försäljning blev ännu starkare när jag började söka lägenhet åt mor och det visade sig finnas flera lediga i Njurunda. Jag fann en äldre tvåa i Skottsund på nästan 60 kvm och med 2 800 kronor i hyra. Lägenheten låg i ett slitet lamellhus och det var långt till butiksservicen i Kvissleby, men det var nära vårdcentralen och det fanns buss och modern ville inte bo i Kvissleby. Lägenheten hade stått tom en dryg månad. Kanske både mor och jag skulle flytta och bo i varsin tvåa! Vi for och tittade på den och mor sa: ”Den här tar jag!” Det var en mysig äldre lägenhet i lugnt läge med öppen spis. Riksbyggen tänkte göra bostadsrätter i området och var därför ovilliga till att renovera lägenheten, men en del kunde vi ju också göra själva. Vi bokade lägenheten preliminärt till 1 mars. Jag bokade en resa för Katarina och mig till Sankt Petersburg, en kryssning. Kanske en förlovningsresa? Helpension och två dagar i den ryska storstaden, före detta Leningrad. Jättebra pris och vi såg bägge fram emot resan. Jag tänkte också stanna i Stockholm ett par dagar i anslutning. Katarina bjöd på rijstafel, holländsk nationalrätt, i lägenheten och jag bidrog med Heineken och snaps. Det var Anders M med flickvän som skulle komma, men han blev sjuk och Henry & L fick rycka in i stället. Gott, men mycket jobb att tillaga. Katarina tyckte om att laga mat och var också duktig. Vi år rijstafel sedan hela helgen och njöt av varandra på alla sätt. ”Att det kan vara så perfekt”, stönade Katarina, ”jag trodde inte det var möjligt.” Vi såg flera videofilmer och läste och åkte spark på isen, som Katarina var skraj för. Exfrun Terttu ringde och berättade om sina sjukdomar. Det lutade åt förtidspensionering. Hennes sambo H skulle fylla 40 år, jag hade nog trott att han var äldre. Katja ringde och berättade att Raimo och hon skulle byta trean mot en liten 2: a i Bredäng och bo mera på landsstället uppåt Kungsängen. Sam skulle då kunna få en etta i Gröndal. Breikan Andersson ringde från Norrköping där han jobbade på verket och skaffat lägenhet och Hellen hade flyttat ihop med en kille i Uppsala. Det var läge för en liten runda framåt våren. Det kändes redan vår fastän det bara var 28 januari. Snön smälte och det blev vattenpölar som frös till under natten. Men mor fick inte renoverat i lägenheten som hon begärde. Det var renoveringsstopp i väntan på beslut om bostadsrätter. Hon ville gå vidare ändå med inflyttning och vi planerade vad hon skulle ta med och vad hon skulle lämna. Vreden över lånen och fars osynliga närvaro gjorde att mor såg fram emot att flytta och jag alltmera intresserad av att sälja. Jag ringde också efter en fastighetsmäklare för att värdera huset inför en tänkbar försäljning. Och så skrev jag långa listor vad som måste göras med alla husen i samband med det eller en uthyrning. Fastighetsmäklare Holgersson kom och trodde att med en avstyckning den ursprungliga fastigheten kanske kunde ge 600 000 kronor och den avstyckade tomten 200 000 kronor. Det var dåligt för huset, men bra för tomten och så svängde det igen. Fick jag så mycket för en avstyckad tomt kunde jag ju amortera ner en del av lånet och få pengar till vvs - arbeten. Bokade tid med Skandia för att fördela lånet på de två tomterna. Kunde jag sedan hyra ut Storstugan kunde vi behålla Lillstugan som fritidshus utan större omkostnader. Enligt Eva på Skandia så kunde jag lägga över så mycket av lånet som jag ville på avstyckningen och det skulle ju lösa allt! Jag hade redan sökt om förhandsbesked om bygglov på avstyckningen, men för att få bygglov på avstyckningen måste jag få grannarnas godkännande. Jag fick slutlön på landstinget för mitt broschyrjobb och kunde glädja mig att mitt resekonto växte till sig med sådär 15 000 kronor. Att jag hade en del jobb kvar, som jag på så vis fick göra gratis gjorde inte så mycket. Det var trevligt att ha kvar lite kontakt med dem på sjukhuset och så bodde jag hos Katarina mitt i veckan och var ändå i närheten. Fick brev från kinesen Dai och från Olga i Västerås. Dai beklagade min faders död och tyckte att jag nu måste stötta min mor desto mera. Han gladde sig åt att jag hade en flickvän och ville veta mer om henne och också att jag hade ett bra jobb – det var några månaders förskjutning i vår kommunikation. Själv tjänade han 300 yuan per månad, ”ungefär 60 us-dollars”, skriver han. Troligen hade han snarast 600 yuan. Resten av brevet kritiserar Dai det sovjetiska sammanbrottet, som ”troligen skulle leda till krig”, och prisade det kinesiska kommunistpartiets strävan att hålla ihop landet och utveckla det ekonomiskt och med stabilitet. Jag hade berättat för Olga om Katarina och att vi skulle kryssa till St Petersburg och senare förhoppningsvis resa till Asien tillsammans. Det var en dröm för Olga också. Hon berättade om 98-årige Carl som i STF-tidningen Turist berättade att han luffat med ryggsäcken mest hela sitt liv och för att vara fri också förblivit ungkarl. Det skulle bli Olgas ideal! Hon ville ha en liten billig lägenhet och sticka iväg när hon ville, just som Carl. Men samtidigt ville hon egentligen inte vara ensam heller. Hon gjorde nu olika saker till¬sammans med olika människor dels för att hon inte ville vara ensam om upplevelserna och dels för att hon inte kände någon med samma intressen. Hon brukade göra olika saker med olika män – en seglade hon med, en dansade hon med, en diskuterade hon med; med en plockade hon svamp och med en älskade hon! Men det blev så splittrat, så ytligt. Visst kunde hon umgås med tjejer på samma vis, men de träffade eller tittade efter män hela tiden, konstaterade hon lite surt, samtidigt som hon i nästa mening insåg att hon gjorde likadant själv! Jag trivdes verkligen med livet. Hade sovmorgon fem av sju dagar och åkte skridskor på sjöisen varje dag och utforskade olika delar av sjön. Med skridskorna kunde man lätt utforska varje liten vik och utbuckning och med ispiken och dubbarna och erfarenheten kände jag mig trygg.. Varje dag rensade jag också ut rummen i Armsjön inför moderns flyttning och den troliga uthyrningen. Men det främsta skälet till min harmoni var säkert Katarina. Hon var så behaglig och verkade gilla att göra samma saker som jag. Hon var nog den drömtjej som Gunder trodde att jag skulle kunna hitta: en trevlig svensk rese-intresserad tjej, som såg upp till mig som erfaren resenär. Jag hade hittat henne. Vi kunde ligga och läsa, älska, se på tv, äta god mat, ta promenader, dricka vin och allt så avspänt och skönt. Nu kunde jag också säga att jag älskade henne. Och med ens kom en liten oro över att förlora henne! Jag köpte en Minolta AF Super tele, en liten kompakt kamera för 1 100 kronor. Min tredje kamera av samma märke. Den första stals i Madrid, den andra kortslöts i Jokkmokk. Så gjorde jag deklarationerna för mor och efter far och för mig själv och det skulle väl ge några tusen tillbaka. Far och jag hade samma taxerade inkomster för 1991: 107 000 kronor. Bägge hade vi varit frånvarande en stor del av året, av olika orsaker! Trots den låga inkomsten – den lägsta sedan deklarationen för 1988 (93 000 kronor), hade jag den största förmögenheten, nästan 45 000 kronor; ett par tusen mer än modern. Katarina bjöd över brodern och föräldrarna till vår onsdagsmiddag i lägenheten och jag trivdes bra med dem. Svärfar berättade gärna historier från ungdomen i Nordingrå och om när han gjort bort sig på olika middagsbjudningar i sin roll som SJ-chef på mellannivå. Modern fick hyreskontrakt till 1 mars för lägenheten i Skottsund och Kaj Nilsson på Riksbyggen höll möte om bildandet av bostadsrätter och det var mycket protester bland de boende. Det skulle säkert bli svårt att genomföra. Jag lyckades senare skjuta på inflyttningen till 1 april, men jag lyckades inte få hennes skuld på 32 000 kronors – pappas egentligen – avskriven hos den jäkla Nordbanken. Vinter OS började, en given höjdpunkt. Jag jobbade då mest hemma och sprang mellan teven och datorn. Det tog tid att få informationsmaterialet klart och tryckt, men tre av fem produkter var nu klara. Och norrmännen tog storslam på 3 – milen! Norge och Finland tog massor av medaljer den första veckan, medan Sverige bara lyckades ta två bronsmedaljer. Modern bjöd på paltbröd med fläsk och det var överraskande gott. Hon bjöd också på snaps och Janne kom över med öl. Jag hade hyrt När lammen tystnar med Jodie Foster, ruggigt bra! Jag fick brev från Luchie som åter var i Bohol och Manila och väntade på mig. Men det verkade inte som att jag skulle komma. Katarina förklarade att vi snart hade varit ihop i sex månader och att hon hoppades att det skulle fortsätta för evigt. Jag höll med om den förhoppningen. Hon föreslog att vi kunde förlova oss i St Peterburg, dit vi var på väg om en vecka. Jag tyckte att det lät romantiskt, men svårt att hinna med att skaffa ringar och jag tyckte att vi kunde skjuta på det ett halvår. Vi firade halvåret med att hon och L bjöd Henry och mig på det lyxiga vin, en Romanée – Saint Vivant 1984, som kostat 580 kronor och som de köpt under en vinprovar-period för ett år sedan. Fylligare, smakrikare, än de viner som normalt stod till buds. Kanske dubbelt så gott, men inte tio gånger! L hade nu flyttat in i Henrys lilla lägenhet i Haga och möblerat om så jag knappt kände igen mig. Efter middagen ville flickorna spå i kort och motvilligt ställde jag frågan: ”Hur går resan till St Petersburg?” Till svar kom bara mörka kort och till sist kom det upp en kista. När sedan Katarina lade korten efter mig visade det sig att det var hon som skulle ligga där och att jag sedan skulle gifta om mig med någon annan! Kryssning till St Petersburg Kortens olycksaliga utsaga hängde kvar i tankarna ett par dagar och när Katarina vinkade av mig vid busshållplatsen i Gnarp - jag åkte tidigare för att hälsa på Helena i studentlägenheten på Lappkärrsberget – sa hon: ”Det känns som det första steget mot separation!” Och jag fick försöka övertyga henne om motsatsen och att strunta i korten. Hon jobbade under veckan och hade bilen och skulle sedan komma ner lagom till kryssningen med Anna Karenina till St Petersburg. Ändå kunde jag inte heller undanhålla en viss känsla av oro. Vi skulle vara ifrån varandra nästan en vecka, det längsta sedan vi kom ihop. Hur skulle det kännas? Det var bökigt i tunnelbanan med allt bagage, bland annat en ispik till Gunder, som snart fyllde år. Helena bjöd på spagetti med spenatsås och den långe korthårige pojkvännen Anders dök upp; en 22 årig punktyp med ring i örat som rökte Camel och pluggade matte. Han bodde på Reymersholme i en etta och var snällare än han såg ut för. Helena hade klarat de sista tentorna och funderade på att satsa på forskning. Jag tyckte att hon i första hand skulle satsa på tandläkarutbildningen. Hjälpte Helena i tvättstugan och såg på OS och tog promenader kring det nu stora fullt utbyggda universitets-området. Det kändes skönt att ha lagt studierna bakom sig. Att bara gå omkring och ta in miljön, ta lite bilder, ta en fika på serveringarna. Inte vara på väg till någon tenta eller laboration. Det var mera så nu att jag lade saker bakom mig och kände mig nöjd med det. Det gällde ju olika jobb också. En tanke som kändes konstig. Halva mitt yrkesverksamma liv borde ändå vara kvar. Men jag ville mest resa och söka egna inkomstkällor. Tisdagen var gnistrande solig och jag gick en skön promenad genom Bergianska Trädgården, längs med Brunnsviken, Roslagsgatan, Tegnérgatan och Hötorget till Centralen, där jag mötte Helena och vi tillsammans tog pendeltåget till mamman i Upplands Väsby. Terttu bjöd på en god gryta och H bjöd på whisky. Vi fann att Johnny Walker var godare än Glenfiddish. Terttu åt 28 tabletter om dagen och gick på massor av behandlingar: akupunktur, sjukgymnastik och mycket annat. Hon verkade lägga ner massor av pengar på att hitta orsakerna till sin ohälsa. Nu trodde några av hennes läkare att hon hade en långvarig och svårbehandlad infektion. Paret hade haft stora utgifter med huset också, så H måste tjäna bra som datakonsult. De hade två bilar och ett väl¬utrustat hus. Lilla M var glad och bortskämd och styrde vid matbordet. Jag försökte känna efter hur det skulle vara att ha en ny liten unge, men det kändes bara främmande. Något som jag lämnat bakom mig. Det var onekligen ett problem att Katarina givetvis ville bilda familj. Å andra sidan fanns en fascination i det också. Fick se tiden an, men först fler resor! Jag fick tillfälle att prata mer med Helena än jag gjort på en tid och jag överraskades av hur stor betydelse i hennes tankevärd både mamma och pappa ännu hade. Jag hade nog trott att det var kompisar och kärlekar och den egna framtiden som upptog tankarna till 99 %, så som jag mindes själv från 20 - årsåldern. Kanske att flickor var mer hemkära? Kanske det också var ett sätt för mig att försvara mina långresor: att hon numera hade sitt eget liv och inte brydde sig särskilt mycket. I Vinter – OS var det svenskt fiasko på herrarnas skidstafett, då Majbäck gick in i väggen. Men han tog brons på 10 km och herrstafettlaget i skidskytte tog också brons. Pratade med modern i telefon och hon hade haft besök av Katarina och hennes mor. Så gulligt av Katarina. Jag tänkte på henne med värme och räknade dagarna tills hon skulle komma ner. Förflyttade mig till Gunder i Bollmora och hade några behagliga dagar. Han hade sjukskrivit sig och tyngdes av uppgifterna på jobbet och av administrativa uppgifter i den RSMH-förening han var drivande i. Jag hjälpte honom med bokföring och kassarapporten och besökte förenings¬lokalen. Vi gjorde lite utflykter; tittade på nya fina Nacka centrum, men mest tittade vi på OS, läste, åt gott och drack vin. Tävlingarna räddades för Sveriges del av Pernilla Wibergs guld och skidskytten Löfgrens brons. Katarina kom äntligen ner och vi for över till Helena och Anders lägenhet som vi hade själva då de for med hans föräldrar till Gästrikland för att åka skidor. Katarina och jag tillbringade det första dygnet på en madrass på golvet och höll live - show för grannarna; husen i Lappkärrsberget låg väldigt tätt. Söndag kväll tog vi oss sedan ombord på den ryska M/S Anna Kareninas premiärtur till St Petersburg. Det var rent och fint och hela personalen hälsade välkommen och vi fick vår hytt. Det var dock ganska förvirrat vid middagen innan vi och de andra passagerarna fick kaptenens välkomstdrink, en blå med vodka. Det serverades skinka, löksoppa, en mör biff och kaffe och till detta ett gott rött georgiskt vin. Men servitören glömde desserten. Fick ändå en dollar i service. Taxfreeshopen höll låga priser, men det var få ryska varor förutom Stolnichnaja och Starka för 40 kronor litern. Det var mest tyska varor och betalningen var i Dm. Vi köpte lite med oss och diggade hytten, men vi upptäckte också senare den utmärkta ryska showen, som utfördes av besättningen på fartyget. Det var spektakulära danser med överdådiga kläder. Frukosten, som liksom middagen ingick i arrangemanget, var engelskt bastant och det stod vi oss på länge. Den enda nackdelen under färden till St Petersburg var nog att vistelsetiden i hamn av olika skäl minskade. Ankomsten flyttades fram från kl 18 måndag eftermiddag till kl 9 tisdag morgon och avfärden från klockan 18 på onsdag till klockan 14, så det blev mera intensivt. Mot kvällen när fartyget nått Finska viken började det skrapa då islagret sakta växte till sig och under natten dånade det rejält i vår hytt under vattenlinjen, men vi älskade och sov gott ändå. Efter ankomst och passkontroll mötte en blåsorkester oss på kajen med norska nationalsången. Kanske fanns också några norrmän med i denna premiärkryssning, men sannolikt var det en fadäs. Vi passagerare fick en bussrundtur i St Petersburg. Guiden var en självlärd student som berättade på en mycket stapplande svenska. Han uttalade orden frustande och energiskt så att spottet flög och ansiktet blev rött och han började varje mening med: ”I min hemstad, som hette Sankt Piitersburgh!” Som tur var hade vi själva läst på. Den första anblicken av praktbyggnaderna längs floden Neva fick vi vid Pusjkinplatsen. Där syntes också Rostra¬kolonnerna, två gamla eldfyrar. Längs kajen bortåt Vasilijön syntes konstakademin i klassisk stil och Mensjikovs palats. Där låg också universitetet. Bussen stannade sedan vid den 100 meter höga Isaackatedralen, med sin förgyllda kupol. Körde förbi Amiralitetets gyllene spira och Peter och Paulskatedralen med sin spira och Smolnykatedralen, med anslutande kloster, ett mästerverk i blått och vitt av arkitekt Rastrelli på 1700-talet. Där vände bussen åter mot vårt fartyg. Då bad Katarina och jag att få kliva av på Vasilijön och orienterade oss därifrån ner till centrum och Vinterpalatset med Eremitaget. Innan vi besökte museet promenerade vi längs kajerna och gator som Ulitza Gertsena och Nevski Prospekt. Peter den store till häst var en fantastisk staty, uppförd av Falconet, på Decembristtorget – uppkallat efter en förrevolutionär proteströrelse. Hästen stod på en granitsockel som hade hämtats tio mil bort. Alexander¬kolonnen på platsen framför Eremitaget imponer¬ade också. Den angavs vara världens högsta kolonn, 25 meter och totalt med fundament 47 meter. Påminde om Sigismund¬kolonnen i Warszawa. Vinterpalatset var verkligen magnifikt, både exteriört och interiört. Själva byggnaden och de möbler och inrednings-detaljer som fanns sedan Peter den stores tid imponerade mest på oss. Exteriört, grön fasad och vita pelare, påminde stilen om Smolny och det visade sig vara Rastrelli som låg bakom också detta; ritad 1762. Tavlorna och mycket annat i museet hade vi sett liknande förut. Torget utanför var också representativt för ett stort rike. Det skulle inte vara fel att flytta tillbaka huvudstaden till St Petersburg. Jag tyckte inte att Moskva var lika pampigt. Kanske det var lite analogt med Madrid och Barcelona? Peter den stores och Lenins stad var världens nordligaste storstad och mångmiljonstad, med sina närmare fem miljoner invånare. St Petersburg skulle säkert med tiden renoveras till den praktstad den var med lökkupolkyrkor i gnistrande i klara färger. Kanske gjorde sig staden också bäst i vintersnö. Ryssarna var välklädda i pälsar eller tjocka rockar och ännu dominerade pälsmössorna, även om täckjackor och stickade mössor slagit igenom mer och mer. Den nyfattigdom som det talats om märktes inte av i de centrala delarna; vi såg inga tiggare, men gatuförsäljare av dockor, broscher, ordnar, pälsmössor och mycket annat vimlade det av. Butikerna verkade dock ännu mera tömda på varor än de var under mitt förra besök i landet. Inga reklamskyltar, inga varor i skyltfönstren och inte mycket där inne heller. Dessutom var det nästan omöjligt att köpa rubel, så vi fick hålla oss till gatumarknaden som handlade i dollar och andra utländska valutor. Innan vi återvände till båten tittade vi också på en annan fin kyrka, St Nicolai, som påminde om Vasilijkatedralen och som låg i ett område med flera kanaler, lite av Amsterdam. Katarina och jag gjorde ännu en tur in till St Petersburg nästa morgon. Promenerade till Isaackatedralen i sol och nysnö, men den var stängd liksom nästan alla kyrkor och museer vi försökte komma in i. Vi promenerade i stället längs Neva och åkte tunnelbana från Nevsky Prospekt till Gorkovkaja på Kirovön och gick genom parker med lekande pälsklädda barn till Peter o Paulsfästningen och till Aurora, pansarkryssaren, som är en viktig symbol för revolutions-historien. Det var dess kanoner som den 17 oktober 1917 avlossade de skott mot Vinterpalatset som började oktoberrevolutionen. Vi promenerade längs Nevafloden, såg Heliga Blodets kyrka vid Griboyedovkanalen, gick på Gercengatan och besökte varuhuset Gostiny Dvor. Sedan framför allt Katarina handlat militärmössor, Gorbatjov¬dockor, vin och en hel del annat sökte vi förgäves taxi för färden åter till båten, men fick hyra en privatbilist för 50 rubel, sådär tre kronor, för att hinna i tid. Vi stod på däcket och såg skeppet stäva ut mot Finska vikens is genom den mycket vidsträckta hamnen. Vi var bägge mycket imponerade av St Petersburgs skönhet och pratade redan om att återvända under en bilresa genom Finland och ner genom Baltikum, Vitryssland, Polen. Det hade varit en upplevelserik kryssning med riktigt bra mat; mört kött, utsökta foreller. Inte den ryska mat jag väntade mig, kanske mera tysk. Det var ingen brist på mat heller. Fick också omvärdera ryskorna som grova oattraktiva. På båten vimlade det av nätta servitriser och städerskor, som förstås inte jag tittade på som hade min egen sköna fästmö och Katarina och jag hade verkligen bra ihop. Vi köpte rysk champagne i hamnen och drack och njöt av varann mellan turerna i staden, till matsalen eller till Tropicana bar med besättningens show och dansgolv. I Tropicana bar följde vi den ryske besättningsmannen och dansmästaren Igor Travoltas förförelse av kryssnings-deltagaren Natascha. Vi beundrade hans uppvisning i att likt en stolt trana närma sig henne på dansgolvet, för att till slut hålla henne tätt intill sig i dansen. På morgonen stod hon och väntade på att få gå av båten, försedd med en stor blomkvast. Igor såg vi inte till, han var nog upptagen med land¬stig¬ning¬en. På morgonen prövade jag också friskvårdsenhetens olika tortyrredskap, samt badade i bubbelpoolen och bastu till-sammans med tre skäggiga ryssar. Det tråkiga var sedan den svenska tullen, där Katarina lite för ärligt gick genom röd zon då vi köpt en del extra och hon tänkte att det var värt att betala tull för detta. Tulltjänstemännen samlades runt oss och rev upp hela packningen och lät ilskna precis som vi försökt smuggla varorna. 375 kronor krävde de av Katarina som var nästan gråtfärdig och när hon tänkte betala så gick jag in och stoppade – det skulle bli nästan dyrare än på systemet. I stället fick hon följa med en tullare in på toaletten och hälla ut flaskorna och både de och vi var ordentligt uppretade när vi släpade de tunga väskorna till bussen. Väl i Lappkärrs¬berget hos Helena kom jag i gräl med värdinnan mest för att jag var trött och Helena var skärrad inför en stor tenta. Men sedan vi sovit ut nästa dag var alla i bättre balans igen. Katarina och jag tog tunnelbanan till Katarinas mormor i Hässelby Strand, inte långt från där jag hade en lägenhet en gång, men som jag aldrig bodde i. Mormodern bodde på 8: e våningen i en prydlig lägenhet; en gullig tant som bjöd på smörgåstårta. Vi följde sedan med henne i taxi till Nockeby, då hon var på väg ut till fritidshuset på Svartsjölandet. Där höll sig hennes finske sambo. Hon hade sedan ringt svärmor och gett mig godkänt betyg, inte minst för att jag diskat. Katarina och jag promenerade på Författarvägen mellan Nockeby Torg och Höglandstorget. Det var en gata som jag hade sett ut som ett tänkbart boställe och den motsvarade i stort sätt mina förväntningar. Stora hus och tomter på ena sidan vägen och mindre hus, en del ganska enkla, på den andra, 20-40-tal. Inte helt utanför en tänkbar budget kanske. Men de parkerade bilarna berättade att området nog krävde en plånbok tjockare än genomsnittet. Jag hade dock hoppats på fler träd, vars gula och röda löv täckte gatan på hösten. Vi åkte Nockebybanan och beundrade också de kolorerade husen kring Alléplan. En fin del av Stockholm. Så passade vi på att besöka båtmässan Allt för Sjön, det verkliga vårtecknet, för att nära båtdrömmarna. Pratade med Sven Lundin som visade upp sin flexibla jordenruntbåt Bris och sin unga fästmö. Det fanns också andra experimentbåtar på mässan, t ex en båt som på trailern kunde omvandlas till husvagn. Däremot få dubbelruffade båtar. Katarina var som vanligt positiv till det mesta. Hon var verkligen en pärla och jag njöt av hennes uppmärksamhet: ”Tänk att få gå här med en så stilig skalbagge!” Såg Saga Tours 27 – fotare, som jag nära på hade köpt på 70-talet för 25 000 kronor. Nu kostade den 300 000 kronor. Sedan Katarina kommit över en LP-skiva med Söders Balalajkor – det stod bara Skiva på konvolutet och personalen hade suckande fått leta en stund – strålade vi samman med Terttu, Katja, Sam med flickvän Sara och Helena med Anders. Vi fikade på Kungstornets konditori och gick sedan och åt mat och drack öl på Santa Clara i närheten. Terttu uppträdde söt och sexig i svart klänning och berättade på gott humör om alla mina felsägningar och eskapader under våra besök i Finland. Katja var som vanligt rolig och berättade om alla gånger hon berusad försökt ta sig hem från krogen och tillsammans med Sam och Helena skrattade vi åt händelser från deras barndom, då vi umgicks flitigt. Sam var nu affärsmannamässigt klädd i slips och kavaj. Han bodde i en etta i Gröndal och skulle åka ner till en datamässa i Hannover. Flickvännen var söt och blyg. Katarina kan ha känt sig lite utanför, men vi berättade om kryssningen och Sankt Petersburg och åt Bratwurst mit sauerkraut och skålade för vår sexmånadersdag. Jag gav henne två alternativ till förlovnings¬dag; om tre eller sex månader. Hon valde tre månader. Gunder var förkyld, som både Katarina och jag kände av också och han var less på jobbet. Katja var entusiastisk över Katarina och Helena var entusiastisk över sina studier och över en lyckad kontakt med Anders föräldrar. Det verkade bli allvar. Efter 14 dagar resa återvände Katarina och jag med Y-buss norrut till vardagen och det hade hunnit bli mars. Vår Hemma i min skogsstuga igen. Det var nästan lika vårligt i Sundsvall som i Stockholm. Bara några centimeter fuktig snö. Jag sov över hos Katarina på Alnö den första natten efter hemkomsten och svärföräldrarna bjöd på spagetti med köttfärssås. Det blev avslag på flyktingsamordnartjänsten, men det gjorde mindre när Katarina och jag nu i stort sett beslutat om en långresa till hösten. Jag pratade med Torbjörn när jag besökte Sjukhuskansliet om möjligheten till lite extra kulor för det jobb jag nu gjorde med broschyrmaterialet. Men a-kasseersättningen ramlade in, mer än 8 000 kronor per månad efter skatt och det var ändå bra, bättre än vad Katarina fick som läkarsekreterare. Modern klagade på att Riksbyggen inte åtgärdade taket i lägenheten, där flagor lossnat från takmålningen. Jag tyckte inte det gjorde så mycket och blev trött på hennes gnäll. Hon gillade ju lägenheten annars och det var frågan om vad hon kunde få i stället. Samtidigt kontaktade jag mäklare och räknade på olika försäljningsalternativ för Armsjö¬fastig¬heten, som jag nu fick lagfart på med en stämpelskatt på 5 802 kronor. Katarina och jag återtog rutinerna med att jag bodde hos henne på Alnö onsdag till torsdag och de dagarna brukade jag då också passa på att jobba lite på kansliet. Hade informationsmaterialet uppe för bedömning vid förvalt-ningens ledningsgrupp och så begärde jag tillägg genom Torbjörn på 50 timmar à 100 kronor. Det fortsatte väldigt bra med Katarina och jag kände mig allt bättre i sängen också. Fastän hon hela tiden varit nöjd, hade jag emellanåt känt av min osäkerhet. Kanske stördes hon mest av mitt tjat om att hon måste hålla efter vikten. Visst tyckte jag om henne som hon var, men jag tyckte ändå att det var rätt att ligga på lite, det var lätt att låta vikten dra iväg. Vi hjälpte Gerd med transporter och montering av en hel garderobsvägg i hennes nya lägenhet i Bredsand och det var mycket snack om flyttningar hit och dit. Att modern skulle flytta till Skottsund och att jag då flyttade över till Storstugan dit också Katarina skulle flytta in till senvåren. Sedan skulle jag då flytta till henne på Alnö innan vi reste till Asien på sen¬sommaren och då kunde jag försöka att sälja någon del av Armsjöfastigheten eller bara hyra ut. Kim Ottosson från miljökontoret kom ut till Armsjön för att titta på hur jag skulle lösa avloppet för den planerade avstyckningen. Hon var en bohemisk tjej kring 30 som jag fick bra kontakt med, så det skulle nog ordna sig. Och så fick jag de extra 5 000 kronorna jag begärde från sjukvårds-förvaltningen även om Torbjörn muttrade: vi hade ju gjort en deal. Mitt motargument var att jag tagit på mig mera än vad som ingick i detta deal. Det gav mig sådär 100 kronor per timme för mitt extrajobb och jag firade med en Falcon Gammelbrygd som jag fått av Janne i julas. Det var 12 mars och modern fyllde 74 år. Men det var snöstorm och det tjöt i dörren och den hissade flaggan riskerade att slitas sönder. Det var tveksamt om någon tog sig till Armsjön för att gratta henne. Katten Skrållan och jag föredrog att ligga kvar i sjömanssängen. Kände mig lite krasslig också, men nöjd över att jag hade lyckats att ta tillbaka moderns kontrakt på lägenheten i Skottsund från Riksbyggen med hänvisning till att de inte åtgärdat den på något vis. Hon sparade troligen 7-8 000 kronor i hyreskrav därifrån. Men själv skulle jag snart ut med lagfartskostnaden för huset. Modern och jag körde runt och tittade efter någon annan bostad. B & M Bygg hade nybyggda huslängor i Åh och jag gick in på kontoret och frågade efter lägenhet. ”Inte här, men det blir en nyrenoverad tvåa ledig i Turistgården. 61 kvm, hyra på 3 415 kr/mån.” Vi for dit och modern blev eld och lågor. Hon kände väl till Turistgården, en byggnad från 1850, nära Majån och butikerna i Njurundabommen. Vi slog till direkt! Inflyttning till 1 juni. Så plötsligt hade vi två lägenheter bokade – eller jag hade förvisso just avbokat den ena. Jag kunde sälja Armsjön och flytta till Skottsund och kanske gick Katarina att övertala att sälja lägenheten på Alnö och flytta ihop med mig där? Jag skrev ett argt brev till Kaj Nilsson på Riksbyggen där jag påtalade deras svårförståeliga oförmåga att åtgärda uppenbart slitage på lägenheten, som flagnande tak, riven tapet och en sprucken glasruta och därmed förlora flera månader i hyra. Men bortsett från det var det mycket och jag skrev långa listor över åtgärder i Armsjön på grund av omflyttningarna: mors grejor skulle flyttas, liksom mina i Lillstugan och jag behövde rensa i bodar för att få plats med grejor. Bägge stugorna skulle städas ur; det lutade åt att jag försökte hyra ut bägge två. Samtidigt tillstyrkte Kim Ottosson från Miljö-skyddskontoret min ansökan om bygglov för nybyggnaden. Henry köpte en lyxutrustad Saab 9000 Turbo – 88 för 77 000 kronor och han betalade kontant. Hade pengarna i en väska! Bert hade just återkommit från Indien med rika minnen, men det var slut med Grönsaksdamen. Anders från Verket hade också gjort slut med sin Lena. Han hade träffat en svart tjej när han var på kvotresa till Senegal. Kanske var det sista våren jag låg sådär i sjömanssängen i Lillstugan. Jag skulle resa, flytta till Alnö, hyra ut. Men vad visste man om framtiden? Hur det skulle bli med Katarina? Resan? Men det kändes nu som att jag ville behålla stället, så varför skulle det då vara sista? När vädret blev bättre åkte mor och jag och tittade på Turistgården igen och modern ville flytta in så snart det gick. I Melodifestivalen vann förstås fel låt. Både Katarina och jag hade föredragit Py Bäckman. Katarinas släktingar Larssons kom tvåa, men borde kanske ha vunnit. Det var avlägsen släkt på Katarinas morfars sida som bodde i norra stockholmsområdet. Katarina och jag såg Milan Kunderas Varats olidliga lätthet på Bio Kontrast tillsammans med Henry och L. Alldeles utmärkt med härligt foto av Nyström; närhet i bilderna från Prag och tjeckisk landsbygd. Efteråt bjöd Henry på Marquise, en god plankstek. Han hade ett häfte lunchkuponger som höll på att gå ut. Senare visade han diabilder från Libanon, Istanbul, Cypern och Egypten. Han hade passat på att göra utflykter under sin FN-tjänstgöring. Det var intressant och gav reslust. Det var bilder på bombade hus i Beirut, men Henry hade också gått bland bergen och det var fint, liksom han vandrat på Cypern och utforskat Nildalen. Henry imponerade med bra upplägg på visningen och med att han gett sig ut på en hel del strövtåg på egen hand. Bert dök också upp till bildvisningen och gladdes särskilt åt Istanbul där han nyligen varit och där det var mycket att se. Katarina och jag visade bilder från St Petersburg, men blev direkt avfärdade av Bert: ”Jag var över dit en sväng i höstas eller om det var förra, men det är så grått och trist där, i Indien däremot…” Morsan föreslog att jag skulle skippa mäklaren och försöka sälja den avstyckade tomten själv. Det skulle jag förvisso spara en hel del på. Jag funderade också på att köra med elvärme i huset om oljepannan skulle lägga av. Läste en utredning där direktverkande el gav lägre energikostnad än vattenburen värme. Vår kostnad låg på 2 000 kronor per månad och det var säkert mycket spill. I och med att jag nu planerade att ha stället bara som fritidshus sedan jag sålt den andra tomten och betalat av lån, så var det lättare att reglera värmen med el. Bättre isolering, termostatelement, varm-vatten¬beredare. Vi hade nu beställt gravsten till familjegraven också. Det skulle bli en präktig sak med pelare och överliggare, inte den enkla råa sten som jag föreslagit. ”Far var ingen konstnär, han var byggare, han ska ha ett hus”, avgjorde modern. Bert kom över och berättade om sin resa i Indien. Kerala, Rajasthan och Tamil Nadu verkade mest lockande och Katarina och jag låg sedan och drömde om resor och älskade halva natten. Dagen efter kom modern och jag på släktträff med delar av mormor Alidas släkt. Där var Holger och Karin, Rolf och Harriet Örner, Holgers bror John och Ottilias son Kalle och det var mycket okänt som berättades, t ex att mormors släkt kom från Blekinge. Helena ringde och skulle bli av med sin fina lägenhet i Lappkärrsberget och i stället få ett studierum. Tråkigare, men hon sparade pengar. Efter det att jag skrivit ett argt brev till Kaj Nilsson på Riksbyggen för deras oförmåga att snygga till lägenheten i Skottsund, så blev det fart på dem. En Bruneskog ringde två dagar i rad och erbjöd hel ommålning och tapetsering. Men det var för sent. Jag hade sagt upp kontraktet och återlämnat nycklarna. Sedan monterade jag klart garderoberna hos Gerd och plockade ner alla böcker som modern inte ville ha kvar. En del behöll jag, några sålde jag till antikvariat och det mesta gick till Fyndlagret. Betalade också 11 500 kronor på hus¬lånet och fyllde på vinlagret. Katarina bjöd på våfflor och pratade om förlovnings-festen. Det kändes bra. Det var ingen tvekan nu. Jag älskade henne och kunde knappast få det bättre. Det föll två decimeter snö och var tio grader kallt. Väldigt vackert, men då det snart var april var tankarna mera inställda på vårblommor. Katarina tog frön och odlings-kataloger ut till Armsjön och jag försökte påverka för perenner och så underhållsfria växter som möjligt. Ogräs kunde vara fina. Men vi var eniga om att odla mer grönsaker. Vi hälsade på Bert i hans energisnåla hus i Skärsätt. Det var litet men genomtänkt in i minsta detalj för att spara energi och utrymme; garderober mot ytterväggar, kombina-tionslösningar, flera trappor och krypin för att utnyttja takhöjden och det faktum att värmen steg uppåt, frysen utomhus och mycket annat. Han gav också flera bra konkreta tips om energibesparing i Armsjön: att jag kunde använda elkassetten som panna, att jag borde sätta termostater på radiatorerna och zonindela huset och stänga ner en del på vintern. Liksom Örjan tyckte han att det skulle vara vansinne att ersätta vattenburna värmen med el-element. Däremot var han alltid jobbig med sin självsäkra attityd. Alla i omgiv-ningen var idioter enligt hans sätt att se. Men jag hade i alla fall rest mer än honom, trots att han rest intensivt på sistone. Han hade besökt 46 länder, medan jag var uppe i 57 stycken. Henry, som jag mest matchade mot, hade besökt 56 länder. Han hade just återkommit från en resa i Sydspanien med L. Hade varit i Sevilla och Gibraltar bland annat. Jag började ta en bit Dispril varje morgon sedan jag läst en artikel där forskarna påvisat att salisyrsyrapreparat förebyggde hjärtinfarkt, blodpropp och tjocktarmscancer. Det skulle jag fortsätta med varje morgon sedan dess. Forskarrapporter visade också att en daglig smärre dos av alkohol, helst ett glas vin, också skulle vara nyttigt, men jag tvekade över att påbörja sådana franska vanor. Jag hade helt vita dagar på söndag, måndag och torsdag. Skulle jag börja ta en folköl på de dagarna också? Den sista vårvinterdagen tog jag den kanske sista av årets fåtaliga skidturer. Gräset var framme på flera ställen. Jag hade åkt mer skridskor på sjön. Kanske läge att köpa långfärdsskridskor? Bert var på väg ut igen. Nu med ett 33 meter långt forskningsfartyg. Han skulle vara biträdande befälhavare på fartyget och hans kompis undervattensarkeologen ville bärga Kronan i Kalmarsund och Vega väster om Grönland. Bert var ju djuphavsdykare bland mycket annat. Jag nämnde honom för Olga i ett brev. Han kanske var intensiv nog för henne. Bert var 62 år, Olga 47. Bert var som Janne också intres¬serad av Kattmamman. Ringde på annons då en Ove ville köpa ett sommarställe vid eller nära havet. Han kom ut och tittade och kunde bjuda kring miljonen, men då skulle även avstyckningen med. Jag kände mig skakad. Mycket pengar, men då blev jag av med all min anknytning till Armsjön. Kanske kunde jag köpa ett annat ställe vid sjön? Var med Katarina och beställde förlovningsringar och så hade jag Bert ut till Armsjön för att titta igenom vvs-systemet. Det var motiverat med energibesparingsåtgärder då Båkab just kommit med ett retroaktivt el-krav på 6 500 kronor. Bert var bedrövad över de nergångna systemen och blev tagvis ilsken och föll in i en nedlåtande undervisande attityd som han lätt gjorde, vilket orsakat att både Grönsaks-damen, han förra fru Gunilla och vår gemensamma kompis Henry börjat avskärma sig från honom. Nu hade vi ett uppträde om saken. Jag accepterade inte hans mässande och hans uppenbara förakt. Han berättade t ex om Henrys oförmåga att läsa kartan och svaga bilkörning på ett sätt som jag förstod att han berättade för andra också om mina svagheter. Jag skulle inte ha klarat av att resa med honom. Men bortsett från attityden hade Bert onekligen en hel del vettigt att komma med: Jag kunde koppla bort oljepannan och bara köra med el-kassetten, men jag måste kolla patronerna och skaffa en starkare pump; sätta termostater på elementen och fylla glykol i systemet. Separat varmvatten-beredare på kallvattensystemet. Gjutjärnsinsatser i de öppna spisarna. ”Zonera Storstugan vintertid genom att skärma av vardagsrum, två sovrum, veranda,” fortsatte Bert, ”och för helvete: stäng av det där jävla vardagsrummet i lillstugan som du värmer med extra el-element. Släng ut sjömans¬sängen och gör ett allrum, sov i det lilla rummet!” Hans förslag var att halvera den uppvärmda boytan vintertid, med den klara komplikationen att det var då man mest höll sig inomhus och på så vis utnyttjade ytorna mest. För att lägga sig i diskussionen snöade det kraftigt i flera dagar trots aprilvår, liksom för att visa att vintertiden kunde vara låång. Olga skrev att hon skulle fara till St Petersburg med en kompis; en resa jag tipsat henne om. Jag hade också nämnt Bert i brev och hon tyckte att jag kunde be honom skriva till henne, ”om han inte hade tjock mage, för gravida män klarade hon inte, hon tyckte om vackra kroppar”! Där föll Bert! Men Katarina hade inga problem med min kulmage utan vi skiftade boende mellan Armsjön och Alnö och åt och drack gott och hade bästa tänkbara sex varje dag, ibland oftare! Det var nästan otroligt. Men magen växte av all vällevnad. När snösmältningen äntligen kom igång hade jag digert program i samband med moderns flyttning och all urstädning och åtgärder med Armsjön. Ringde Sjölén om min avstyckning, men det skulle dröja ytterligare en månad innan ärendet kom upp i byggnadsnämnden – det tog sån tid! Jag budgeterade 50 000 kronor för upprustning av Armsjön och avstyckningen och räknade att jag hade 83 000 kronor sparat. Det skulle ge 33 000 kronor kvar att resa för – inte mycket, men jag borde få in hyresinkomster under sommaren också så det kanske gick ihop. De 50 000 kronorna skulle jag kunna få igen på sikt i sänkta energikostnader, hyra, kanske försälj-ning. Kanske gjorde telefonsamtalet suset för plötsligt fick jag förhandsbeskedet om delning av tomten för uppförande av ytterligare fritidshus. Beskedet gällde i två år och jag måste inkomma med bygglovsansökan före byggstart. Den stora broschyren över förvaltningens verksamhet gick i tryck och jag var själv nöjd med den. Sov över hos Katarina som bjöd på härlig wienersnitzel och efter skönt sex sov hon på min arm medan jag låg och läste South East Asia on a shoestring. Terttu ringde och beklagade att hon inte hade pengar att köpa den andra tomten i Armsjön för, något som jag undvek att kommentera. Satt sedan och planerade den japanska delen av den resa som Katarina och jag tänkte göra till hösten. Det blev fyra veckor. Vännerna L och Henry kom till Armsjön på avokados med rökt skinka och kaviar, en härlig fläskkarréstek med jasminris och chokladmousse och vi drack Grolsch, det holländska ölet, rysk snaps och en hel del vin; t ex utmärkta australiensiska Jacobs Creek, hyfsade Aussie red och underkända ryska varianter. Janne kom förstås in och så avhandlades politik och Bert. Helena kom upp efter att ha klarat flera viktiga duggor och laborationer. Men studierum var inte klart. Hon kanske skulle bo hos Anders som hade en lägenhet på Reymers-holme. Han var två år äldre än henne och hans föräldrar var skilda. Pappan hade jag träffat. Han verkade lättsam och trevlig. Han var civilingenjör och jobbade på AGA och bodde i villa på Lidingö med ny familj. Modern var övertandläkare på Huddinge röntgenklinik och bodde i lägenhet vid Mosebacke Torg. Hon var mycket bestämd och höll på stil och traditioner och höll middagar med tal och långklänning. Skulle de bli svärföräldrar? Fyra månader hade Helena och Anders varit ihop, så det var väl tidigt att spekulera. Katarina och jag hade varit ihop dubbelt så länge. Anders kom upp sedan över påskhelgen och jag bjöd ungdomarna på vietnamesiskt på restaurang Saigon där Leo serverade sju dagar i veckan. Jag visade sedan utsikten från Södra Berget och berättade om Sundsvalls historia; om branden 1888 och hur stenstaden efter det reste sig pampig och storstadsmässig då distriktet var rikt, ett av världens främsta trävarudistrikt. Det blev härliga påskmiddagar både i Armsjön och hos svärföräldrarna med lax och ägg och marinerad böckling och på kvällarna var det TP och kort och Stratego. Det visade sig också på vågen och måttbandet: 71 kilo och 92 cm i magomkrets, vilket nog var mina sämsta värden dittills. Det märktes också på att jag knappt fick igen byxorna. Banta! Och aprilvädret gjorde ingen glad med snöblandat regn och nollgradigt när alla ville ha vårvärme. Gunders mamma Siv avled plötsligt och oväntat strax före helgen. Jag bestämde mig för att åka ner till begrav-ningen för att stötta Gunder som även annars var skör. Och Bankmannen kom hem efter fem veckor i Brasilien och visst hade han också med sig en brasilianska, precis som han drömt om. Själv tvingades jag köpa en ny vattenpump för 1 600 kronor till Armsjön. Tyckte att det rullade på bra med alla åtgärder, men det var hela tiden ett lass med saker att göra som riskerade att rasa över mig om jag stannade upp. Det kändes allt viktigare att verkligen komma ut på en ny långresa till hösten. Katarina förärade mig en namnbricka på dörren till hennes lägenhet på Alnö och jag körde dit fler och fler av mina grejor samtidigt som jag städade ur Lillstugan och bodarna i Armsjön. Men ännu hade ingen av oss sparat något på att vi mer och mer bodde ihop. Det var å andra sidan inte motivet. Det var att vi trivdes och fungerade så bra ihop. Men mina planer på avstyckning och försäljning ute i Armsjön gick sämre. Det dröjde med det preliminära bygglovet och när jag ringde Göran Sjölén fick jag reda på att byggnadsnämndes AU hade godkänt begäran efter diskussioner sedan grannen Halvarsson hade besvärat sig då nybyggnaden skulle skymma utsikten! En helt knäpp invänd-ning då det befintliga båthuset skymde mycket mera. Han hade jag inte alls tänkt på då han nästan aldrig var i stugan, som närmast höll på att förfalla. Jag ringde upp Halvar för att hitta någon lösning, men han lät närmast gaggig och helt oresonlig: ”Tror du att jag är så dum att jag ställer upp på något sån´t här,” skrek han. ”Nä jag kommer att gå till Härnösand!” Det innebar att han skulle överklaga beslutet och förhala ärendet i obestämd tid. Det spelade ingen roll om sakskälen var knäppa, det måste behandlas i gängse ordning. Därmed stod det klart att ingen försäljning kunde ske detta år om jag inte var beredd att sälja allting och det var jag inte. Var tvungen att hyra ut mera för att finansiera det hela. Nordbanken var nästa surdeg att ha att göra med. Modern hade ett solidariskt krav från dem på 30 000 kronor, som bara växte med räntan. Vi hade flera gånger försökt prata med bankkamrer Jonsson och försöka få till någon avskrivning eller reduktion, men han avfärdade allting. De skulle ha varenda krona. Jag sade att vi inte ville ha mer att göra med Nordbanken och tyckte att fallet kunde få gå till krono¬fogden. Skrev klart slutrapporten om mitt infojobb vid sjukvårds-förvaltningen och fick alla broschyrer från tryckeriet. Jag var själv nöjd och hoppades på goda recensioner. Jag skrev i slutrapporten att jag gav en detaljerad beskrivning för att på så vis underlätta uppdateringar. Jag hade försökt ge broschyren en genomgående lugn layout med svart text och röda vinjett- och spaltlinjer. Broschyren var faktaspäckad, med avsikten att den skulle ge väsentlig basinformation om Medelpads hälso- och sjukvård. Det skulle vara någonting man ville gå tillbaka till; ha tillgänglig att slå i. Det var ingen lättsmält produkt som man bläddrade igenom och slängde. Katarina var med ut till Armsjön den sista aprilhelgen och det var snöslask och blåsigt och isen gick på sjön och kastade upp travar med isflak och oljan var slut. Vi drog fram en stor filt framför öppna spisen och dukade fram sill och snaps och grillade korv och när Janne kom över och lovade oxfilet till vår förlovningsfest, så tog jag fram gitarren och vi sjöng och det kändes som på gamla 60-talet. Erik, Katarinas bror, fyllde 24 år och vi var i Pettersvik och gratulerade honom, åt smörgåstårta och drack vin. Jag gav honom boken Vi flyger, då flyg var ett av hans stora intressen. Vi sov över där och Katarina tyckte att jag gjorde ett gott intryck: ”Du är som en del av familjen nu.” Nästa dag fyllde Helena 21 år och hon skulle köpa skor för den 500-ring hon fick av mig. Hon hade klarat den stora tentan innan påsk och hängde med bättre i studierna än jag någonsin gjorde. Om en månad skulle hon flytta till Anders på Reymersholme och hon hade ordnat sommarjobb i Stora Sköndal. Det kändes som att det kunde bli sista kvällen som jag satt där ensam i min kära lilla stuga, med sitt breda krypin till sjömanssäng och öppna spis. Modern skulle snart flytta och då skulle Katarina och jag flytta till Storstugan. Innan dess skulle jag åka till Stockholm och ha med mig Gunder upp och vid andra tillfällen bodde jag på Alnö eller hade Katarina med till Armsjön. Maj Katarina skjutsade mig till bussen i Gnarp och hade sedan bilen och var först i Armsjön och spelade kort med modern. Katarina var så snäll och gullig. Vi hade kört grejor till moderns nya lägenhet i Njurundabommen i tre dagar och modern fick det jättefint där. Jag läste tidningar på nervägen och stannade hos Helena i Lappkärrsberget. Hon visade sin tjocka kurslitteratur och var stolt över det hon klarat under terminen och nöjd över att ha valt tandläkar¬linjen. Hon var onekligen ambitiös och mycket duktigare än jag varit under mina universitetsstudier. Jag sov på golvet, som Katarina och jag gjorde vid förra besöket och jag mindes fröjderna från vårt möte den gången – jag var först i Stockholm och Katarina kom några dagar senare och vi var verkligen hungriga på varann. Det var solig försommarkänsla när jag joggade runt på Norra Djurgården och sedan tog den långa promenaden förbi universitetet och Brunnsviken in till Upplandsgatan och Tegnerlunden innan jag åkte pendeltåg ut till Gunder i Tyresö. Begravningen av Siv, Gunders mamma, ägde rum i Lidingö kyrka. Gunders föräldrar bodde i Björnbo service-boende på Lidingö. Prästen kände väl till Sivs bakgrund som mycket handlade om böcker, både i affär och på bibliotek, och han läste en del fina dikter. De flesta andra som var med vid begravningen var grannar från Björnbo eller från Sköndal där Siv bott längst och både Gunder och jag haft vår ungdom. Träffade Uffe, som nu var utbildningsledare på Invandrar¬verket. Bjöd honom och sambon Sylvia upp till Armsjön. Träffade sedan fler av föräldrarna till mina gamla kompisar i Sköndal på den efterföljande serveringen i Björnbo. Claesan jobbade med miljövård; var ofta i Polen och höll ännu ihop med Anita, som vi en gång var rivaler om. Men förhållandet knakade enligt hans mamma. Gunders pappa Nils var rörd, men skulle säkert klara sig. Han hade många vänner i Björnbo och det var praktiskt att slippa tänka på maten. Han berättade att han ville ge bort sommarstället i Rydbo till Gunder och det var inte lätt att undertrycka viss avund över det. Värdet på stället handlade säkert om miljoner. Nils tog dessutom hand om alla omkostnader med gåvoskatt och annat. Gunder bjöd på kinesrestaurang i Tyresö på kvällen. Räkchips med martini rosso, friterad bläckfisk med öl och till sist kaffe med likör. Han betalade med en drös lunch-kuponger som han fått över. Träffade Katja och for och tittade på Sams fina lägenhet i Gröndal; en etta mellan Trekanten och Mälaren. Alltså lägenheten var enkel, men läget magnifikt. Och den lyckades Katja byta till sig med sin trea. Hon fick också en tvåa själv i Bredäng. Sam hade fått ett försäljarjobb på ett dataföretag; han hade köpt styvfar Raimos Honda och han hade en söt flickvän – det var flyt för Sam! Min ”styvson”, 20 år gammal! Katja bjöd på pizza sedan på en lokal servering. Hon var pigg och glad över att ha fått behålla jobbet som Förste sekreterare på speditionsfirman. Terttu dök också upp, söt i pagefrisyr och en kort röd klänning. Kunde konstatera att hon bara såg bättre ut trots att hälsoproblemen hopade sig med väldigt mycket yrsel och balansproblem och även värk. Sedan åkte jag åter till Norrland med tåg eftersom Gunder hade styrelsemöte i den handikappförening han var ordförande i och planerna att han skulle åka upp till Armsjön och jag hänga med honom sprack. Modern flyttade 9 maj till lägenheten i Turistgården i Njurundabommen. Jag hyrde en stor släpvagn och Erik kom ner från Härnösand med sin och Janne och Margit var också med och hjälpte till. Fick en del utbrott på morsan, som mest gnällde över småsaker i den nya lägenheten. Jag var frustrerad över att hon hade så svårt att se saker positivt. Men strax fick jag dåligt samvete över mina utbrott. Det var förstås inte lätt för henne att lämna sitt älskade Armsjön för en liten lägenhet. Måste ha bättre kontroll själv, mer förståelse, tolerans. Påföljande natt sov Katarina och jag för första gången ensamma ute i Armsjön och natten därpå sov jag där ensam. Men vi höll ännu till i Lillstugan. Det kändes olustigt att vara i Storstugan på kvällen och särskilt sova över där när det var alldeles tyst och man kunde förnimma att far hasade omkring. Kanske skulle det gå att få bort den känslan genom att möblera om helt. Det lät spännande att möblera Storstugan på ett annat sätt. Janne kom över och drack vin och åt ostar med kex och tittade på melodifestivalen, som Irland vann medan Sverige kom näst sist med Idag är en annan dag. På jobbet kom infobroschyrerna från tryckeriet och materialet hade fått bra betyg enligt Torbjörn. Den till hösten tillträdande sjukhusdirektören Oskarsson var på besök och tog med sig en bunt upp till Östersund, där han nu var sjukhusdirektör. Det kändes jättebra för mig. Stig Hägglund