Resa i Sydostasien 13

Stan Products © Stig Hägglund (2014) Resa i Sydostasien 15 april – 9 maj 2014 Dag 13 Söndag 27 april Bangkok Dagen började illa. Bankomaten gav inga pengar! Bara ett kvitto på att jag tagit ut 3 000 baht på mitt visakort plus 180 baht i avgift. Det visade sig att jag inte hade förstått hur pengarna skulle komma ut – jag hade väntat mig att pengarna skulle komma ut från någon springa. Jag pratade med ett par damer som satte upp ett gatustånd och de berättade att man skulle dra ut en låda där pengarna låg. Nu hade pengarna gått tillbaka in i apparaten. Banklokalen vid automaterna öppnade som tur var efter någon timme och jag kunde berätta om mina problem. Bankpersonalen såg också på sina data att pengarna hade återgått i apparaten och de försäkrade att pengarna skulle återgå till mitt konto – vilket de faktiskt också gjorde några veckor senare! Personalen hjälpte mig också att få ut nya pengar, men nu på ett Master Card – kort, då Visa kortet verkade ha blivit spärrat av händelsen. Ville nu söka visum på Myanmars ambassad, men det visade sig då vara stängt på söndagar. Fick reda på det av en resebyrå, som därför gav mig alternativet snabbvisa för 2 000 baht för att klara det under måndagen. Det var bara att acceptera fördyrningen på 200 kronor – jag hade ju redan betalat flygbiljetterna till Yangoon. Åt frukost för 20 kronor och sökte mig som förr längs gränder och hålvägar ner till Chao Phrya. Buddisttemplet kände jag igen och antalet småaffärer och serveringar hade bara blivit flera. Men vyn vid floden gjorde mig besviken. Det var nu mest höghus i synfältet – jag såg inte ens Wat Arun – och aktiviteten med långsvansbåtar var nästan obe¬fin-t¬¬lig. Bokade två nätter till på Kawin guesthouse då priset var hyfsat och det annars verkade bra, även om rummet var väl varmt. Det var över 35º ute också. Jag bestämde mig också för att tillbringa dagen flanerande i Banglampu. Jag hade sett så mycket av Bangkok under tidigare resor – både äldre och nyare resor – så det kändes bra att gå omkring och minnas, sitta på serveringar och sköta om hälsan. Däremot gjorde jag gärna en utflykt till Kanchapuri i väntan på visumet. Jag hade sett anslag om dagsturer på resebyråerna och jag hade inte varit vid River Kwai. Under mina promenader tittade jag efter kläder åt mig själv och presenter. Bangkok hade genom åren varit bra för shopping, men nu hittade jag inga tredelade byxor, som jag brukat köpa och sandaler var för det mesta för dyra för min plånbok. Till sist hittade jag äntligen några enkla för 100 baht. Satte mig på en servering och avnjöt en banana fruit milk shake för 50 baht – 10 kronor var kanske dyrt, men väldigt gott. Jag hade också hämtat ut några hundra dollars i cash, då det enligt uppgift skulle vara svårare att hitta bankomater i Myanmar. Återvände till Kawin Place för vila och dusch efter att ha bokat en dagsutflykt till Kanchapuri för 500 baht inklusive lunch – skapligt pris! Och så svor jag över mitt trasiga paraply när solen stekte. SMS: ade till hustrun att vidare¬befordra grattishälsningar till sin bror Erik som fyllde 46 år. Efter vilan och före tidig nattning satte jag mig på en av serveringarna längs Khao San road och avnjöt en Chang – öl och följde ett litet drama med en kraftigt berusad storvuxen amerikan i huvudrollen. Han beställde öl och olika drinkar och blev alltmera högljudd och oförskämd mot servitörer och annan personal. När den som mest serverat honom ville ha betalt för att fortsätta kallade amerikanen honom ”Mr Nobody” och andra nedsättande omdömen: ”You know I´m Big, Rich and Beautiful and you are nobody, so don´t come and talk about money with me! You van only serve, so serve me and keep mouth shut!” Servitören backade därifrån och jag gick fram och peppade honom och pekade på den som verkligen var mr Nobody! En annan servitör tog över och försökte skämta med amerikanen och verkade också först att lyckas hantera honom, men snart ilsknade amerikanen till också på honom och alla gäster följde dramat, som såg ut att kunna sluta våldsamt, tills jag och andra ropade att de skulle tillkalla polisen och det gjorde de också och mc-poliser anlände och släpade iväg amerikanen som i det läget inte kunde gå upprätt utan bara svor över hur orättvist allt var – han som var så jävla snäll! Det var mycket eftersnack mellan gäster och personal och jag beställde fried rice med räkor och en Leo – öl och uttryckte att Khao San road hade changerat en del jämfört med förr. Men snart gick jag till en 7 Eleven - butik och köpte vatten och ett par öl och återvände till mitt hotellrum och mina böcker. Det var behagligt att ligga och läsa. Becketts kriminalare var lika bra som den förra jag läste och jag gillade också Singers Shosha. Ansprenger var tråkigare, men lärorik; en bra mix. Hemma verkade det vara väldigt fint väder, men skulle bli sämre till Valborgsmässoafton. Själv hoppades jag komma till ett svårbesökt land, Myanmar. Skulle det misslyckas fick jag åka ner till Koh Samui och andra öar i Södra Thailand – inte så illa det heller! Drack ur min tredje stora öl och kände mig lätt berusad. Funderade på familjen och hemmet och alternativa resmål och om det var värt att hålla på som jag gjorde: resa ständigt till nya länder och lägga flera hundralappar om dagen på det? Bo ensam, färdas ensam, göra saker ensam? Det lät tveksamt, men svaret blev ändå att det var värt det. Jag kände att jag levde till 100 % och jag njöt av upplevelserna som minnen även långt senare hemma. Hur länge skulle jag få hålla på så här? Stig Hägglund

Kommentera här: