travelbug

 

 

Dag 16

 

 

 

Lördag 1 april

 

 

 

Bobo Diabasso - Banfora

 

Vaknade till i hettan på natten och fick en kortare ångestattack, som avhjälptes med en dusch och genom att hålla lyset tänt i rummet. Jonathan och jag hade varsitt rum. Hörde en rakietabuss dra iväg redan klockan fem – lång­distans­­bussarna startade ofta tidigt. Jonathan skulle ta en tidig buss åter till Ouagadougou. Han var på hemväg. Jag skulle försöka hitta en bra väg till Ghana och hoppades slippa återvända hela vägen till Ouaga. Men först skulle jag fortsätta mot Banfora, som skulle ha fina omgivningar.

 

Drack den goda juicen och begav mig till Le Bistroquet d´Eden, min parisservering för frukost på te, bröd och omelette. Men jag fick också några bruna småknyten som mest liknade torkade skalbaggar.

 

Det tog bara ett par timmar till Banfora; en behaglig tur i allt grönare landskap. Där blev det en moto till Le Calypso auberge. Föraren hade tänkt sig att bli min guide under vistelsen, men han var för dyr och av stolthet tog han inte heller betalt för transporten då jag inte ville betala mer än 100 cfa för den korta färden.

 

Le Calypso såg mysigt ut med små lerhyddor i en park. Det fanns också bostadslängor och jag fick ett rum med dusch för 7500 cfa. Slog mig ner vid ett bord med den tilltänkta guiden och hans bror och diskuterade utflykter. Det fanns ett vattenfall och några kalkstensklippor utanför staden, som jag gärna tittade på. Men deras pris sjönk visserligen från 19000 cfa till 14000 cfa, men även det tyckte jag var på tok för dyrt och jag beslöt att spara mig för en tourtaxi till Sindoubergen i stället, som skulle vara spektakulära och var mitt huvudskäl till besöket i Banfora. Men guiderna var tveksamma till att det gick någon landsvägstaxi dit. Kanske var så. Bristen på turister skapade problem när man ville till platser som inte var mål för befolkningen.

 

Jag gick en promenad i de enkla och basala omgivningarna. Köpte vatten och ett par ägg i en kiosk och drack en nescafé i ett skjul där lillflickan satt och åt couscous med fisk med händerna. Fick jag väl också pröva någon dag – men jag hade alltid med mig bestick i dagsäcken.

 

Återvände till Le Calypso, som låg i utkanten av Banfora. Det var en bit att gå till centrum och min energi stod inte på topp. Svårigheterna att ta sig till attraktionerna utanför Banfora gjorde att jag bestämde mig för att detta var vänd­punkten och att jag skulle återvända till Bobo och där söka snabbaste vägen mot Ghana. Kanske jag skulle återfå energi närmare kusten, med mer rimliga dagstemperaturer. Här orkade jag nu mest ligga under fläkten på rummet eller sitta med en sval Brahina under en parasoll. Nu gjorde jag det sistnämnda. Kunde oftast vända humöret uppåt. Det här var ju mitt jobb och jobb var inte alltid kul.

 

Jag hade känt viss oro före resan om allvarliga konsekvenser i form av malaria eller andra sjukdomar och terrorhot. Jag hade inga stora förväntningar egentligen. Men samtidigt visste jag resorna ofta växte med tiden, när man såg bilder och tänkte tillbaka. Så också denna även om de troligen inte nådde upp till nivån på mina andra tre afrikanska resor. Tänkte tillbaka och värderade också de andra resorna sedan jag blivit pensionär… Men alla var bra, bara att några var ännu bättre.

 

Ödlorna rasslade omkring på marken och försvann i hålig­heter. Det fanns många också där jag bodde i Ouagadougou. Kom plötsligt på att jag var på väg dit redan under resan genom Marocko 1989. Jag hade till och med en poste restante adress där och brev, som jag aldrig fick se. Jag hade tänkt åka genom Algeriet, Niger och Mali, länder som på den tiden var fredliga och okey att besöka. Men Ouaga måste ha varit ett tufft mål då eftersom det var så nu. En av de få stora städer jag besökt, men ändå inte utforskat riktigt, mer än kvarteren runt hotellet – det var för hett att gå omkring. Hur skulle det ha varit 1989?

Stan O´Bertil