travelbug

Dag 10

 

 

 

Tisdag 14 november

 

 

Saint Louis – Nouakchott, Mauretanien

 

Förkylningen utlöstes med hosta och en del täppt, men jag kunde ändå sova hyfsat efter experimenterande med lakan, täcken och fläkten för att det inte skulle bli för svalt eller för kallt och för att begränsa myggornas inflytande. Men jag märkte inte av myggor under natten. Åt sedan frukost på takterrassen och såg fram emot mötet med Mauretanien; men trodde i det här läget att jag skulle återvända utan immigra­tion.

 

Promenerade ner till Eifels bro genom den fina staden och gatorna fylldes av ganska lättsamt klädda skolbarn och trotto­arerna av karlar på bönemattor. Fick en taxi till gare routiere för 1000 cfa och så en sept-place till Rosso för 3200 cfa; en trevlig tur med många hästskjutsar och alltmer ökenartat landskap.

 

Men Mauretanien blev trots min tvekan mitt 131: a land och jag satt på en servering i Nouakchott med en swarma och en Cola, men det var knappast något firande i detta alkohol­befriade land. Det var mest för att jag blev lurad av svart­växlare och fixare vid gränsen och jag tror också att polis och tulltjänstemän var inblandade.

 

Men det började fantastiskt på den senegalesiska sidan av Rosso där en guide tog mig med på en hästskjuts genom byns leriga gränder fram till immigration där jag stämplades ut ur Senegal. Men sedan började problemen!

 

Jag frågade om någon visste vad ett visum till Mauretanien kostade och då lockades jag in i en liten kiosk omgiven av massor av fixare och nyfikna och en karl som verkade i kiosken plockade fram buntar av ouguiya, valutan i Mauretanien, och försökte visa belopp och att jag skulle växla. Ett problem var att jag inte hade så mycket cfa eller euro kvar, mera då us-dollars, som de då inte ville växla. Jag vände ut och in på mina buntar i midjeväska, till allmänt beskådande, vilket förstås inte var bra, men jag tror inte att jag blev av med några pengar då. Det blev heller ingen väx­ling.

 

Min guide och några medhjälpare, som bar min packning, drog nu med mig till en samling piroger och på vägen fick jag visa passet för en kontrollant. Det hela var förvirrande och jag borde ha protesterat när jag ensam med guiden placerades i en pirog och paddlades mot mauretanska Rosso; förstått att jag då fick betala extra för hela båten. Så en färd som normalt kostade 200 cfa gick för mig nu på 5 000 cfa och då begärde rorsmannen först 10 000 cfa och jag var ju ensam med dem och de protesterade högljutt då jag tog fram kamera och ville fota miljön och dem och skyllde på gräns­förbud. Det är jobbigt att tänka på att jag lät dem styra upp hela skeendet, med tanke på den erfarenhet av problematiska situationer jag ändå hade. Men genom att jag gick med så långt lät jag mig stegvis gå på mina efter mina!

 

På mauretanska sidan dök ytterligare en guide upp, men en som verkade ha nästan en ledande roll bland alla figurer omkring och även uniformsklädda. Han berättade att visumet skulle kosta 55 euro, vilket förstås var överkomligt, eller 100 us-dollars, som var sämre. När jag förklarade att jag tyvärr bara hade 20 euro och gjorde ansatser att dra mig tillbaka ordnade guiden snabbt fram resterande 35 euro och en tjänste­man i lång kaftan förde in mig i ett rum där jag blev fotad och fick lämna fingeravtryck och snart hade ett snyggt visum placerats på helsida i passet. Det var lite blandade känslor tänkte jag - okey pris, men hur skulle jag betala skuld­en till guiden? Det skulle jag få, med ränta!

 

Vi fortsatte förbi tullen, men guiden höll passet och led­ningen och frågade om jag hade passkopia, vilket jag vet att jag hade, men då inte hittade i min midjepåse. En annan fixare skulle ordna det och tog passet och en bunt av mina us-dollars och försvann in i en kiosk samtidigt som guiden drog med mig till en bankomat och följde med in och tryckte på högsta uttagssumman, 80000 ouguiya, vilket jag inte hade riktigt koll på värdet av, men visste att det var mer än motsvarande cfa - det visade sig vara värre: 1000 ouguiya är ungefär 24 kronor, medan 1000 cfa är ungefär 14 kronor. Han tog alltså och drog iväg med denna bunt om ca 2000 spänn och jag fick ta tag i honom och då ryckte han bort kanske halva bunten som jag fick i handen och jag fick bråka till mig några sedlar till och det kändes som fel, men läget var skärrat innan så packningen återfanns på ett ställe och den andre fixaren kom med passet och några dollarsedlar. Men det tog ändå tills att jag förpassats till en landsvägstaxi och rullat iväg mot Nouakchott förrän jag kunde titta igenom mitt moneybelt och räkna fram förlusten.

 

Guiden skulle ha bortåt eller max med service 20 000 ouguiya, men han tog 40000 och dollarna, som jag faktiskt glömde i röran, var väl ca 70, så förlusten kunde uppskattas till sådär 1 000 kronor! Kul! Och själva rörde de sig lugnt och självsäkert bland tullpoliserna, önskade mig lycka till, ville skifta telefonnummer. Guiden ville till och med att jag skulle bo hos hans föräldrar och syster i Nouakchott och han ville ringa och förvarna dem om min ankomst!

 

Nu färdades jag ändå genom ett ökenartat landskap där kameler dök upp i anslutning till enstaka folktomma byar. Landet var mer än dubbelt så stort som Sverige, men med drygt fyra miljoner invånare. Det gjorde att Mauretanien tillhörde de mer glesbygda länderna i världen. Landet blev självständigt 1960 med islam som dominerande religion, vilket var uppenbart i huvudstaden Nouakchott, dit jag var på väg, som hade ungefär en miljon invånare. Statschefen i republiken hette Abdel Aziz och BNP låg på 4 500 usd, klart bättre än Senegal. Men större delen av landet utöver kusten dominerades av muslimska terrorrister och off limit för västerlänningar, vilket alltså också kustlandet visa sig vara. Det fanns troligen ett tyst stöd för denna rörelse också där, vilket gjorde västerlänningar till otrogna måltavlor.

 

Kollektivtaxin hade bara två andra passagerare och jag anade att jag skulle åka på extra avgifter också där och vad skulle jag hitta boende i en stad där jag läst att priserna låg på 250 kr och uppåt.

 

”Nu är vi i Nouakchott”, utbrast föraren stolt, när vi nådde mer stadsmässiga kvarter med asfalterade gator och moderna byggnader på mer än fem våningar, några 10-15 våningar och han stannade snart i en sidogata och sade att här fanns ett billigt hotell; Auberge Manbana eller liknande. Själv tog han som befarat hela 7000 ouguiya eller 175 kronor.

 

Jag begärde det billigaste rummet som värdshuset kunde uppbringa och fick ett rätt stort rum med fläkt, men gemen­samt toa för 6000 ouguiya, vilket var oväntat bra. Och detta hade alltså också lurarguiden trots allt ordnat via chauffören, för jag såg att han tog upp det inför färden.

 

Värdshuset hade tältplats också med ett tält, fast stället låg mitt inne i stan. Jag gick en runda utan att finna någon byggnad eller situation att fästa kameran mot och det var glest med folk på gatorna och enstaka bilar. Jag besökte små butiker efter öl men det var förstås förgäves.

 

Sedan jag ätit en swarma med Cola, som inte var någon höjdare, på en enkel servering, gick jag till hotellets bar, men det var ingen trängsel där heller. De flesta besökarna tittade på tv. Den ena visade fotbollsmatchen Nigeria-Argentina där det stod 3-2 och den andra Senegal-Sydafrika 1-0. Men mitt 131: a land var ju inte heller något att fira. Men ett sms. från Katarina meddelade att Sverige spelade 0-0 mot Italien och går därför till VM – se det var något att fira.

 

Försökte att se lurandet i tullen som ett osedvanligt dyrt visum. Att det kostade 1 500 kronor i stället för det 500 kronor som det gjorde. Och jag skulle till samma tull igen nästa dag – kanske kunde jag kräva ersättning!